IT'S ONLY PLASTIC MONEY, DEAR.




Tänkte bara svänga förbi och säga att jag försvinner ner till Tranås imorgon. Tillbaka igen på fredag. Så pusshej och njut av solen.




YOUR SUMMER.








Igår tog jag årets första nakendopp (och kvällsdopp för den delen). Och det blir en favorit i repris denna kväll också fast då kör vi på jordgubbar och grädde. Annars så har jag mest försökt att inte smälta idag. Termometern stod på 39 grader, jösses, jag som väntade mig en typisk svensk sommar. Men jag klagar inte!

Om mindre än två dagar får jag träffa Jonas igen.




HOLD ME.








VÄNNEN.





Josephine, vad skulle jag göra utan dig?




DREAMS GIVES WINGS TO FOOLS.


Hur vet man när det är dags att ge upp? När dina ben har sjunkit vid varje steg du tagit. När en gren har snärtat till och smekt ditt ansikte varje gång du kollat bakom dig. När solen lyser så starkt i dina ögon att du är värd att kallas blind.

Mina ben har sjunkit, tro mig. Marken når mina höfter och min rörlighet är inte som den var förr. Får dra mig fram. Gräset skär i mina händer där jag kämpar för att komma några centimeter längre. Mitt ansikte är fullt med sår och svider där tårarna runnit. Mitt ansikte är inte längre mitt. Och ja, jag är blind. Jag famlar i mörkret och försöker hitta min väg. Solen, som en gång lyste upp min väg och visade vart mina fötter skulle gå, har stulit mina ögon. Jag har slagits med vinden och skrikit åt himlen. Så många gånger jag kämpat, lika många gånger har jag förlorat och fallit åter en gång. Jag har kraschat och låtit tårarna ta över min kropp. Min mun kan inte forma några ord, kan inte andas. Hjärnan kopplar bort allt den vet och känner till. Låter allting slå mig likt en älskandes hand mot din kind. Vad som kommer sen? Att på darriga ben lyckas ta sig upp. Att lyckas komma tillbaka och envist fortsätta på den väg som fått mig att falla så många gånger. Att inte ge upp helt enkelt. Men hur många slag kan man ta innan man faller på riktigt? Utan kraften att ta sig upp igen.

En sista chans. Jag ger det en chans, ger mig själv en chans. Håller tummar och tår, ska försöka att inte falla. Tänker satsa tills vartenda ben i min kropp har krasat. Tills orken är slut och allting är svart. Jag tänker inte ge upp, inte än. Solen må bränna min hud och vinden må slå min kind, men jag är inte redo att kasta bort allting. Inte riktigt än.

Tänker inte ge upp.





Vaniljglass och kolasås




Idag tog jag och Linnea med hundarna och myste på stranden. Tror inte någon blir så lycklig vid synen av vatten som Fidde. Nej, nu ska jag försöka få ordning på trasslet jag har på huvudet. Blir det bra så får ni se resultatet sen, annars så blir det att ringa frisören i ren panik. Puss




King of pop




Gott folk, jag skänker en tyst minut till mannen vars musik har skänkt mig glädje mer än en gång. Vila i frid.




SEVENTY NATION ARMY.






Ibland är Tällberg så otroligt vackert. Så jag bara vill dela denna lilla by med hela världen. Vilket jag gör just nu. Det är Tällbergs forum (politik) och vi har för tillfället över 70 nationer här. Iallafall, väckarklockan står på 04.45, vilket inte gillas. Tror jag ska ta och skriva lite imorgon, behöver få ur mig allting. Vi får se. Godnatt och sov gott!




CHOCOLATE IN THE SUN.








Ungefär såhär såg min söndag ut. Det var en bra söndag. Nu ska jag träffa Emma och äta mjukglass (med tuttifrutti-strössel) och kolla på baseboll. Ikväll ska jag stå i kiosken med Matilda och imorgon börjar jag jobba halv sex på morgonen. Puh!




HJORTRONSYLT.








Imorse åkte Jonas hem och jag säger då det, det blir bara svårare och svårare att säga hejdå. Resten av dagen spenderades med Josephine på hennes tak. Det blev kortspel, skratt och när vi var på gränsen till att smälta bort så tog vi en sväng och åt våfflor. Det är en fin tös det där. Och jag som trodde jag skulle bli klar med gymnasiet idag hade fel. Får inte bidrag, så vi måste överklaga vilket tar tid och därför måste vi tacka nej till lägenheten. Det är väntan som blir värst, väntan på svar.

Förövrigt är jag så trött att jag nyss ställde in osten i diskmaskinen.





GOOD MORNING SUNSHINE.






Ungefär så här pigga har vi varit i helgen. Victor, Alex och Jonas kom upp i torsdags och sen dess har det varit full rulle. Bilderna är totalt oredigerade på grund av härlig lathet. Och ärligt så är den riktiga frågan om jag ens orkar gå ut och steka, eller om jag somnar här på soffan istället. Nej, nu ska jag ta och samla lite (mycket) energi. Puss!




Company




Nu har Jonas kommit hit och ikväll blir det filmkväll med trevligt sällskap. Puss!




No limits




Erik Johansson.



THAT'S THE WAY IT IS.









KÄNSLA UTAN ORD.




Blotta tanken på att jag aldrig kommer gå i samma klass igen, aldrig mer med dessa härliga människor, är sjuk. Värt att nämnas är att idag var den första soliga dagen på sommarlovet. Vinden kanske blåste så träden svajade, men det var fortfarande sol.

Förresten, för exakt ett år sen startade jag den här bloggen. Det är också rätt sjukt.





SITTANDES I FÖNSTRET.


Det liksom sliter och bränner inom mig. Känslor som är helt nya för mig knackar på utan förvarning. Dom slår omkull mig och drar undan golvet för mina fötter. Dom skrattar medan jag kämpar för att hålla mig uppe. Tårarna som jag kämpar för att hålla inom mig, smeker sakta mitt ansikte. Min kropp lyder inte mig, och mitt hjärta pumpar på utan kontroll. Mitt hjärta slår så hårt ibland, att jag tror alla kan höra hur blodet rinner genom min kropp. Andra gånger är det så tyst, så jag undrar om jag verkligen lever. Eller om själva livet är en illusion. Mitt huvud känner inte igen dessa känslor och vet inte hur det ska reagera. Om jag borde stänga ner helt, blunda och gömma mig under ett tjockt duntäcke så länge jag kan. Eller om jag borde utforska. Som att vara på ny mark. Dofterna som går igenom hela dig och fyller dig med välbehag. Eller obehag, du väljer. Omgivningen, som du försöker se så mycket som möjligt av och du får nackspärr där du står och svänger på huvudet. Allting är nytt, hur ska jag kunna veta vilka dörrar jag ska öppna. Och vilka som borde förbli stängda.

Borrar ner ansiktet i kudden, slutar andas för ett tag. Känner hur huvudet blir tungt och lungorna börjar slåss efter luft. Tar ett nytt andetag, djupt och känner hur det sprider sig i hela kroppen. Nytt andetag, ny början. Nu låtsas vi som om gårdagen inte fanns och morgondagen ännu är långt borta.




IRONIC.


Jag tar tillbaka det jag tidigare sagt. Det värsta som finns är inte att vara oförmögen att sätta sina känslor i skrift. Det värsta är när skrivandet flyter på, men man kan inte visa det för världen. När orden förmedlar exakt det man vill, men man vet att så fort man trycker på publicera, så känner man tvivlet på sig själv. Att man kanske inte borde ha publicerat det där. Och konsekvensen blir inte positiv. När man vet att det man skrivit inte kommer funka. När man skrivit den absoluta sanningen och blottat en del som ligger inom en. När sanningen är skriven, svart på vitt, men den får ligga kvar. Och förbli gömd och tillslut bortglömd. Det är det värsta.





WHEN YOU WE'RE YOUNG.






Jag tror jag ska börja samla på svartvita vykort. De är mysiga, vackra och jag är helt förälskad i svartvitt.





J




Två månader idag. Och vet du vad? Jag tror jag älskar dig.





TAKE A LOOK.




Tog mig en månad innan jag skrev nästa del på novellserien. Det är inte okej. Skärpning från och med nu. Förresten, Stockholm stad på bilden. Nu ska jag sova. Puss






OCH DET ÄR NU HISTORIEN SLUTAR. (13)


Att sitta på stolarna man suttit på så många gånger, att bläddra i böckerna som är täckta av olika citat, texter och namn. Att veta, att vännerna står kvar vid ens sida. Inte ett ord behövdes, en enda blick och dom visste om hela min sommar.

Jag gick och balanserade på trottoarkanten. Mellan trygghet och någonting annat. Mellan människor som passerade utan att ge mig en tanke, och bilar som susade förbi. Vad är det man säger? En hårsmån från döden, balansera på en knivsegg. Döden ger mig inte kalla kårar, mitt nackhår reser sig inte vid diskussioner om livet efter detta. Jag kan tappa balansen, just nu och känna bildäcken röra min kropp. Eller så kan jag hålla ut så länge jag kan och dö när jag är hundra. Vem vet, vem bryr sig?

Ett leende smekte mina läppar, på grund av en anledning jag inte själv visste. Jag kände värme i kroppen och kanske lite glädje i tårna när jag öppnade dörren in till dig. Du var inte hemma än (från endast gudarna vet vart), så jag sätter mig på balkongen. Solen leker med vinden, då de turas om att smeka min kind. Min mage kurrar, så med nakna fötter går jag sakta till köket och börjar skära frukt. Allt som finns. Kiwi, banan, melon och allt vad frukt heter. Min mobil ger ifrån sig en försiktig darrning och ditt namn visas på displayen. "Kommer hem imorgon kväll."

En kväll ensam, borde väl inte vara så svårt? P.S. I love you och The notebook blev mitt sällskap, dock höll dom inte ut tillräckligt länge. Och dom fick kärleken att verka ännu längre bort. Jag har varit ifrån dig förut, men nu var det som om du kröp under huden på mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Väggarna verkade flytta ifrån mig och gjorde lägenheten större. Känslan av att vara liten i en stor värld slog mig. Ensamheten, som var min vän för länge sen, knackar återigen på mitt hjärta. Jag kurar ihop mig, och håller om mina egna ben så hårt att jag tror att dom ska gå av. Saknaden placerar mig i chock. Det är som en stor låda av glas, fylld med din doft. Och jag tvingas andas in dig i varje andetag. Kan inte komma undan.

Saknad är underskattat. Ensamhet må vara ensamhet. Men saknad sliter i din själ. Du vet inte vart du ska ta vägen och ingenting du gör, kan få känslan att försvinna. Så du väntar, medan saknaden sakta sliter inom dig, på någon som kan göra dig hel igen.

Mobilen darrar återigen till. Några få ord som du sänt. Ord som vrider på värmen i min kropp och som sakta målar ett litet, litet leende på mina läppar. Knappt synbart, men det är där. Glaset förstörs till tusen dammkorn som i solens sken liknar en vacker sandstorm då de sakta faller på min hud.

Om inatt  inte vore en vild och krokig stig, så vore ensamhet ett ord som inte finns.





NÅGOT MER HELT ENKELT.






Folk jag kommer sakna så mycket så det är sjukt.

Förövrigt så kliade det i mina fingrar idag och jag ville inget annat än att skriva. Men ni märker ju hur bra det gick. Jag hamnade framför en film med en tårtbit i handen istället. Skärpning nu Lisa. Skriv.

Godnatt och sov sött.





CAN'T STOP FEELING.



Nu kör vi !





TALKING ABOUT WHERE WE GONNA BE WHEN WE TURN 25.












Skolavslutning. Kyrkan. Tårar. Kramar. Skratt. Minnen. Slutbetyg. Drömmar. Vänner. Kärlek.





MEMORIES THAT REMAIN.


Som sagt avslutningsmiddag med niorna igår. Det är sjukt, imorgon slutar vi nian. Och folket ska till Mora, Leksand, Falun, Stockholm, Usa, Linköping och ja, överallt. Vi blir bokstavligt spridda över helt landet. Tack gode gud att mamma har köpt vattenfast mascara säger jag bara.



Bästaste Micke.



Jag tycker om Josephines kavaj, henne också för den delen.



Carolina.



Johan med Mickes nördglasögon som alla blev förälskade i.



Bergkvist, helt otrolig. Keep it up och du kommer att nå långt.



Söta pojkar. Tobias och Victor.



Härliga Linnea som även fick pris för årets smöris. Hennes pris bestod av ett diplom och ett smörpaket.



Nu är det bara imorgon kvar. Sen väntar ett efterlängtat sommarlov och därefter nystart, gymnasiet. En fördel vore ju att veta vart man hamnar. Men som sagt, framtiden är en annan dag. Eller något sånt.





MED MINA STORA DRÖMMAR.


Det värsta som finns är när man har så mycket att berätta, men inga ord passar. Känslan orden ger räcker liksom inte till. Man knyter nävarna, biter sig i läppen och stirrar förgäves på den tomma skärmen framför sig. När man äntligen lyckats fånga en känsla, så kommer nästa. Det är en ständig kamp. Du känner dig inspirerad och vill inget annat än berätta. Du vill gripa tag i människor, få dom att förstå. Sätta hjärta och själ i orden, som läsarna känner. Bara genom orden. Känslan går genom kablar och skärmar. Man målar med ord, leker med metaforer. Men man sitter där, kämpandes till sista blodsdroppen.

Du vill berätta om den gången då allting var svartare än där elden kysst marken. När dina ögon oftast var slutna och du ramlade fram genom mörkret. Ditt skratt var inte äkta och du var ganska tom inuti. Eller om den gången ditt hjärta slog några extra slag. När dina kinder blev blossande röda och ett leende smög sig fram på dina läppar. Kärleken som lyste i dina ögon.

Berätta din historia.





OM DU KUNDE, SKULLE DU VÄNDA TILLBAKA?




På tåget till London.

Idag kom våra klasströjor som jag och Linnea åkte och hämtade. Dock tänkte vi inte längre än näsan räcker, som man säger, för när vi kom dit så var paketet väldigt stort. Och vi hade bara moppen. Så vi la paketet längst bak, jag körde och Linnea fick helt enkelt sitta baklänges för att hålla i paketet. Vi skrattade tills vi nästan grät, vilken syn! Ikväll ska jag åka på avslutningsmiddag med alla nior, ska bli riktigt mys. Kameran är laddad och minneskortet är tömt.





DON'T LOOK BACK INTO THE SUN.












Sista skoldagen med lektioner och jag har fortfarande inte riktigt fattat att det snart är slut. Var även på bal idag och jag säger då det, allting sitter i detaljerna. Älskar verkligen att kolla på bal, samtidigt som det får mig att längta ännu mer tills det är min tur. Fast först vore det kanske bra att ha beslutat  vilket gymnasium jag ska välja. Iallafall, tre dagar kvar och sen är det sommarlov! Sen klagar jag inte direkt på att det är sovmorgon imorgon heller. Nu blir det iallafall film. Puss




MIRRORS.




Jag saknar dig rätt mycket faktiskt.




TOUCH OF ROSES.






Skönt att träffa allihopa efter en vecka, tror alla var rätt trötta för det blev en väldans massa skratt. Nu däremot så måste jag städa. Syster kommer nämligen hem ikväll! Det är sjukt vad jag saknar henne. När jag är klar så ska jag nog bara ligga och lukta på min nya parfym. Jag säger då det, jag tror jag är förälskad i den.




ALL THE SMALL THINGS.




Byebye Sweden (och hej till ett soligt London).



Josephine, du är bäst.



London, hur ska jag kunna beskriva en vecka i London med ord? Ska ta mig tid och göra det snart. Dagen har mest bestått av sömn. Sov i bilen till flygplatsen, på flyget och i bilen hem. Skulle inte förvåna mig och jag slocknar snart igen. Så fort jag kommit innan för dörren och fått en massa pussar av hunden, så beordrar mamma mig att ringa moster och mormor. Tydligen har dom varit lite smått oroliga. Så det har varit telefonsamtal, mat, uppvisning av kläder och ifyllning av blanketter. Förresten så tror jag att jag ger upp det här med att fylla i blanketter. Det är inte riktigt min grej och när man ska skriva med bläckpenna, ja, då blir det väldigt mycket kludd.

Nu ska jag försöka hitta nycklarna till moppen och skåpet. Önska mig lycka till.



LONDON CALLING.




Nu sticker jag och Josephine till min älskade stad. Är hemma igen på söndag. Till dess, puss och kram och nyp i stjärten!

LONDON BABY !






BEAUTIFUL MESS.




Ni vet när man saknar någon så man är alldeles sönder inuti? När man nästan kan höra hur delarna av ens hjärta rasslar inom en. Man vill bara ligga hemma i sängen och sakna tills man inte längre vet vad ordet innebär. När nånting i ens närhet påminner en om honom och längtan blir olidlig. Ni vet när man vaknar upp varm och lycklig, och sedan inser att man vaknat upp alldeles ensam?

En vecka är för lång tid utan att få höra din röst.





LIKE A COOLING BREEZE.




Efter tre timmars träning gick jag, Malin och Amanda ner till sjön för ett avsvalkande dopp. Och nog var det avsvalkande alltid! Härliga tjejer det där. Förresten, om 16 timmar så sitter jag på ett plan till London med Josephine. Bara så ni vet.




RSS 2.0