HERE WE GO.


Fungerar inte att ladda upp bilder igen. Så ja, förvänta er inga uppdateringar värda att skriva i intresseboken. Ciao!





MJ.




This is it. This is Michael Jackson.






GO PINK.



I lördags stod jag inne på KappAhl och skulle precis betala när jag såg en liten, genomskinlig burk till höger på bänken. Denna burk var fylld med små rosa band. Kassörskan sa precis summan för det jag hade köpt när jag slängde fram ett rosa band på bänken. Hon log och slog in det med i kassan. 25 ynka kronor, som kanske kan hjälpa någon där ute. Mina 25 kronor kanske räddade en mamma någonstans i Sverige. Mina 25 kronor kanske räddade en familj från att splittras.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och cirka 7000 drabbas årligen. Det är viktigt att upptäcka cancern tidigt och för att göra detta bör man själv undersöka brösten minst en gång per månad efter att man fyllt 20. Instruktioner om hur man gör detta står på förpackningen när man köper ett Rosa Band. Rosa bandet är en internationell symbol som används av privatpersoner, företag och organisationer som väljer att engagera sig i kampen mot bröstcancer.

För att vara med och rädda liv för några ynka kronor så kan du:

1. Smsa ROSA till 72988 för att bidra med 50:-
2. Ringa in ett bidrag under Rosa Bandet-galan som sänds på Tv3 den 29 oktober 20.00
3. Sätta in valfritt bidrag på cancerfondens plusgirokonto på 901986-0, skriv ROSA i meddelanderutan.
4. Köpa rosa produkter från märken som stödjer Rosa Bandet som t.ex. Lindex, SF, Fujifilm, Lambi, ICA, Apoteket m.fl.
5. Köpa det Rosa Bandet som finns i det flesta butiker. (På bandet står det "Ska bara" i blindskrift. Detta för att många kvinnor känner obehag för att undersöka sina bröst och ofta hittar på ursäkter för att slippa göra det.)






I SWEAR TO TELL THE TRUTH, and other stories.







YOU FOUND ME.



 
Här har ni den enda bilden som jag har lyckats ladda upp på två dagar, så förvänta er en bildbomb när det börjar funka igen att ladda upp. På bilden ser ni iallafall två köp jag gjorde i lördags. En skjorta från Gina som jag har bott i sen köpet och två armband från Kappahl. I fredags på mattelektionen satt jag och Olivia och räknade ner minutrarna till lov. Och äntligen är en veckas sovmorgornar här! Efter skolan åkte jag till Falun för att kolla på hockey och mysa med min finaste. Dagen efter shoppade jag och mamma litegranna och myste vi med. Även kvällen spenderades med mamma då vi kollade på Love Actually. En film som jag ser varje år innan jul och som aldrig blir dålig. Idag har jag varit med både Josephine och Linnea, som båda har flyttat hemifrån och som jag inte träffat så ofta. Och om jag har saknat dom! 

Det här kommer bli ett bra lov. Det känner jag på mig.

(Förutom att jag saknar mina basebollpojkar litegranna.)







BIG QUESTIONMARK.


Varför går det inte att ladda upp bilder?

UPDATE: Nu baskemig ger jag upp. Nu har jag försökt ladda upp bilder i två dagar. Vad tusan är felet?






ONE STEP FORWARD AND TWO STEPS BACK.




Hela mitt inre är en berg- och dalbana just nu.

Dataprov igår, naturkunskapsprov idag och franskaprov på fredag. Jag taggar för lov! Allt basebollfolk kanske åker hem till sig, men alla kompisar som har flyttat i höst kommer hem! Fast nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag och mamma kolla på Greys.





IN SICKNESS AND IN HEALTH.






Idag stannade jag hemma från skolan. Och har inte gjort så mycket annat än att gå ut med hunden, bakat (efter vissa om och men) och kollat på tv. Sen har jag laddat ner säsong 5 av The Hills så jag ska krypa ner under täcket med det och några muffins ikväll.

Och jag är så otroligt sugen på att verkligen ta tag i fotandet igen. Vi får se!





WAKING UP IN VEGAS.




Idag på jobbet så blev vi uttråkade och bestämde oss för att tejpa Emma.



Detta gillades skarpt av alla utom hon själv!



Helena var glad!

Gårdagen spenderades hos basebollpojkarna och under kvällen så skrattade nästan så jag grät. När jag sen skulle sova med Niklas och Niklas i en 1,20 säng så brast det. Då både grät jag och fick kramp i magen av allt skratt. Sen bar det av för jobb imorse där ingen var pigg. Så då tejpade vi som sagt Emma. Och så skulle jag bära en kartong full av små lappar och vad tror ni händer? Kartongen går sönder så alla lapparna ramlar ut över golvet. Och allt jag kunde göra var att skratta. Ikväll var jag återigen hos basebollkillarna. Fast alla var så trötta så vi låg i soffan, åt kanelbullar och kollade på film.

Men nu ska jag sova. Och jag säger då det, gud nåde den som väcker mig imorgon!

Godnatt.





BLACK IS BACK.




Sitter här framför datorn och dregglar lite smått över HMs kollektioner. Måste spara lite pengar så jag kan slänga bort alltihop på en skinnväst (villha!), en pälsväst, ett par kängor (villha!), jeans (måsteha!) och så en fet klocka och massa armband.






WE'RE GONNA RISE UP ON THAT HILL.










Idag har jag fått information om vaccineringen för svininfluensan. Svårt val, vore bra att vaccinera sig, men min rädsla för sprutor får mig att tveka. Efter skolan gick jag och Malin till Siljan för att fika lite (mycket). Och så blev det en massa prat såklart. Sen knarkade jag lite The hills, är ju maraton varje kväll. Det gillar vi! Nu kollar jag på Greys och snart kommer Jonas hit. Fast egentligen borde jag läsa Män som hatar kvinnor, jag har 400 sidor kvar och den skulle varit utläst idag.

Kärlek och sånt.





TANKAR I MÖRKRET.


Med lätta steg, i ett försök att inte lämna några avtryck
går jag försiktigt över din hud.

Likt vågorna för bort mitt skrivna namn i sanden,
smeker du bort minnet av mig.

Och imorgon finns jag inte kvar.








WHAT COMES ALIVE?












En kvällspromenad så här i höstkylan. Och ja, jag ska bättra mig gällande uppdateringen. Nu måste jag iväg till skolan, ciao.







EN KÄRLEKSHISTORIA.






För ibland är ju den här filmen alldeles för fin.





I DONT KNOW IF I CAN YELL ANY LOUDER.




Jag har ingen energi i kroppen. Inte ens två koppar socker kan få mitt huvud att vakna. Och allt som kallas för inspiration tycks undvika mig för tillfället. Tror baskemig att jag ska ta och sova nu. Vem vet, det kanske hjälper.




A LOT OF PRECIOUS TIME.







Kvällens låt som gör mig på ruskigt bra humör.





BONNIE AND CLYDE.




JAG ÅNGRAR INGET. (picfrom: Mini)



Temperaturen står på minusgrader, vantarna och mössan är framplockad. Men ännu vägrar man hösten, behåller den tunna jackan på och går runt i tights.



En gnutta tro (hopp och kärlek) som hänger runt min hals.

Två dagar i rad har jag nu somnat i soffan när jag borde ha pluggat. Men äntligen är naturkunskapen klar och The pursuit of happyness är sedd. Nu gäller det bara att råplugga till matteprovet på fredag. Åh, påminn mig varför jag valde NS, jag tycks ha glömt det. Tusan, nu kom jag på att jag har en bok på 500sidor att läsa ut till nästa vecka. Äsch, det tar jag tag i då. Nu tänker jag belöna mig själv med glass och Desperate Housewives!






MIN HEMSTAD.




Efter en tid med bubblande mage så såg jag äntligen London. (Och känslan av att jag-är-hemma slog mig).



Kan lova att väskorna inte var halvfulla när vi åkte hem!



Frukost, lunch och middag i fem dagar.



Frukost, lunch och middag i fem dagar.







Ett stycke sliten Josephine i bilen hem från flygplatsen.

Bildbomb från London. JAG SAKNAR!





JAG VILL BARA KÄNNA. ANDAS. LEVA. ÄLSKA.











FINALIST? JAG?




Ojojoj! Jag som aldrig har tur i tävlingar har lyckats bli finalist i Emmylinneas tävling "Glädje". Tävlingen hittar ni här och ni får såklart jättegärna rösta på mig. Usch, sånt här blir jag alldeles glad av.

(Bilden ovan är den jag tävlade med)





BERÄTTA HUR DU GÖR.

 

Lars Winnerbäck. Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Där har vi riktigt knark för öronen.

 

 


AUTUMN.




Äntligen börjar löven färgas eldröda. Välkommen höst.

Idag kommer både Linnea och Josephine hem, så det kan inte bli en bättre start på helgen! Idag hittade jag den perfekta höstjackan i borlänge (jag är värdelös på att köpa jackor), så nu slipper jag frysa. Påväg hem så pratade jag med älskade syster i en timme. Saknar henne så det är sjukt, hon är alldeles för långt bort. Och nu kurrar min mage riktigt ordentligt. MAT.  Åh, snart ska jag träffa Josephine! Vi hörs när vi hörs och vi ses när vi ses.





ALLA VÄGAR HAR SITT PRIS.










Gissa vad jag har gjort  idag? Ja, inte bakat kladdkaka iallafall! Börjar nästan bli lite för ofta som jag står i köket och bakar. Just nu ekar stämman av Lars Winnerbäck i mitt rum, hans nya album får två tummar upp. Lätt.

Som sagt, här nedan är sista delen i novellserien. Om ni inte förstår slutet så gå in på kategorier och läs första delen. Det kanske är slutet på novellserien, men det kommer dyka upp lite noveller då och då. Nu har äntligen skrivandet kommit igång och snart är det dags för fotoinspirationen att ta vägarna förbi tycker jag. Vi får se.






OCH DET ÄR NU HISTORIEN SLUTAR. (16)


- Vi är framme, det blir 160:-.

Framme? Framme vart?

Tillbaka till verkligheten. Det slog mig att taxituren hade varit tillräckligt lång för att minnas oss två. Det som fanns en gång. Alla kyssar, alla tårar och allting däremellan. Vi växer upp med vetskapen att kärlek är det bästa och det värsta som kan hända en. Men när kärleken till slut knackar på din dörr, så glömmer du allt det där om att det skulle vara det värsta. Sen får du uppleva båda två. Och du märker hur ont det gör att vara kär. Så var det för mig. Jag var lycklig, det kan jag ärligt säga utan att blinka. Så lycklig som jag någonsin varit. Men samtidigt hade mitt inre aldrig varit trasigare. Någon slet och skar i mitt hjärta då och då.

Sen gick mitt hjärta sönder helt. Jag mindes kvällen på bron som om det var igår. Alla tårar som mina ögon släppt fria och som sakta föll nerför mina kinder och förenade sig med havet under mig. Tankarna, dom där tankarna om hur lockande havet såg ut. Hur jag satt och vickade fram och tillbaka, funderade på om livet verkligen var ett liv. Jag mindes hur jag gav mig själv en örfil, torkade bort tårarna och gick. Mina kinder kanske var svarta av tårarna, men jag gick ändå så stolt mina darriga ben tillät mig.

Jag gav chauffören pengarna och lät den friska vinden slå emot mig och sedan passera. Du hade gått rakt förbi mig. Rakt förbi utan att säga någonting, inte ens hej. Och din blick var tyst, vilket den aldrig var förr. Jag kom på mig själv med att undra om du var samma person som jag en gång älskat. För jag var inte samma person längre.

Mitt hjärta var inte längre krossat. Det hade inte längre ett stort hål, där Du hade varit. Nej. Nuförtiden var det mer som en spricka. Eller kanske ett stort fult ärr. Någonting jag inte kände av förrän något påminde mig om dig. Innan jag träffade dig levde jag ett liv som följde alla regler och som ingen skulle kalla liv. Sen gjorde du som alla klichéer och tog mig med storm. Knocked me of my feets. Och nu? Jag skulle aldrig bli densamma. Men jag ångrar ingenting. Du har format mig till den jag är idag, på både gott och ont.

Men sanningen är den, att ingen (ingen) kommer någonsin komma lika nära som du gjorde. Jag tänker aldrig mer låta någons doft begrava sig under min hud.

För din doft sitter fortfarande kvar och håller mig sömnlös om nätterna.





RSS 2.0