OCH DET ÄR NU HISTORIEN SLUTAR. (16)


- Vi är framme, det blir 160:-.

Framme? Framme vart?

Tillbaka till verkligheten. Det slog mig att taxituren hade varit tillräckligt lång för att minnas oss två. Det som fanns en gång. Alla kyssar, alla tårar och allting däremellan. Vi växer upp med vetskapen att kärlek är det bästa och det värsta som kan hända en. Men när kärleken till slut knackar på din dörr, så glömmer du allt det där om att det skulle vara det värsta. Sen får du uppleva båda två. Och du märker hur ont det gör att vara kär. Så var det för mig. Jag var lycklig, det kan jag ärligt säga utan att blinka. Så lycklig som jag någonsin varit. Men samtidigt hade mitt inre aldrig varit trasigare. Någon slet och skar i mitt hjärta då och då.

Sen gick mitt hjärta sönder helt. Jag mindes kvällen på bron som om det var igår. Alla tårar som mina ögon släppt fria och som sakta föll nerför mina kinder och förenade sig med havet under mig. Tankarna, dom där tankarna om hur lockande havet såg ut. Hur jag satt och vickade fram och tillbaka, funderade på om livet verkligen var ett liv. Jag mindes hur jag gav mig själv en örfil, torkade bort tårarna och gick. Mina kinder kanske var svarta av tårarna, men jag gick ändå så stolt mina darriga ben tillät mig.

Jag gav chauffören pengarna och lät den friska vinden slå emot mig och sedan passera. Du hade gått rakt förbi mig. Rakt förbi utan att säga någonting, inte ens hej. Och din blick var tyst, vilket den aldrig var förr. Jag kom på mig själv med att undra om du var samma person som jag en gång älskat. För jag var inte samma person längre.

Mitt hjärta var inte längre krossat. Det hade inte längre ett stort hål, där Du hade varit. Nej. Nuförtiden var det mer som en spricka. Eller kanske ett stort fult ärr. Någonting jag inte kände av förrän något påminde mig om dig. Innan jag träffade dig levde jag ett liv som följde alla regler och som ingen skulle kalla liv. Sen gjorde du som alla klichéer och tog mig med storm. Knocked me of my feets. Och nu? Jag skulle aldrig bli densamma. Men jag ångrar ingenting. Du har format mig till den jag är idag, på både gott och ont.

Men sanningen är den, att ingen (ingen) kommer någonsin komma lika nära som du gjorde. Jag tänker aldrig mer låta någons doft begrava sig under min hud.

För din doft sitter fortfarande kvar och håller mig sömnlös om nätterna.





Kommentarer
Postat av: mum

Den var fin, jag är rörd...

2009-10-01 @ 21:41:54
Postat av: Nike

"Och din blick var tyst, vilket den aldrig var förr. Jag kom på mig själv med att undra om du var samma person som jag en gång älskat."



Du skriver mina exakta tankar.

2009-10-02 @ 22:32:05
Postat av: n

Grymt bra! Du e verkligen jätte duktig på att skriva ! :)

2009-11-25 @ 10:43:03

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0