SHE POURS A DAYDREAM IN THE CUP.


Stationen var tyst och ödelagd när jag kom in genom dörrarna. Hjulen från min väska och mina steg som sakta går över golvet är det enda ljudet som hörs. Trots den tidiga morgonen smyger sig solen sakta in genom fönster och dörrar för att värma ensamma själar. Jag sätter mig på en bänk mitt i salen som är upplyst av solen. Den är av ljust, hårt trä och överallt står små ord inristade. Ord av hat, riktade till någon människa där ute, alternativt till hela världen. Jag tar av mig ringarna som tynger ner mina händer och låter fingrarna sakta smeka en kärleksförklaring som någon ristat in. Några få bokstäver och ett hjärta.

Plötsligt känns solen lite extra varm och jag ler där jag sitter helt ensam. Jag blir så där löjligt lycklig. Ni vet, när man blir lycklig utan att riktigt veta varför. Jag tar med mig väskan och springer ut genom dörrarna som alltid öppnas för en. En snurr eller två, bara för att visa hela världen (eller bara mig själv) lycka och för att bli av med energin som plötsligt intagit min kropp. Väskan låg slängd bakom mig och i ren panik knäppte jag upp knapparna som aldrig varit så svåra att knäppa upp. Den tunna vårjackan landade mjukt på den hårda asfalten under mina fötter. Jag sträckte ut händerna så långt armarna förmådde och lät huvudet falla bakåt. Solen smekte varje centimeter av min kropp, fyllde mig med sommar.

Först när armarna känns tunga låter jag dom falla ner och jag hänger jackan på armen och vänder mig om för att sätta mig på en bänk. Men så sitter det någon där. Men blont hår som räcker precis till öronen, kisar han då han ser mig i solljuset. Något som liknar ett leende, men som egentligen bara är en försiktigt höjd mungipa. Som ett försök till att gömma sitt leende. Mina kinder blir genast varma, trots att dom redan värmts av solen. Jag hoppades att dom inte var så röda som dom kan bli. Sakta gick jag fram till honom, eftersom han satt på den enda bänken som fanns. Jag slog mig ner på hans högra sida. Generad som jag var, satt jag och pillade på mina trasiga shorts och sneglade försiktigt på honom. Hans hade en mörkblå, stickad tröja som hängde lite slarvigt på honom men som avslöjade hans konturer. Jag upptäckte att även hans shorts var trasiga. Det hade vi gemensamt. Vi kanske var trasiga båda två. Jag försökte vara diskret då jag höjde huvudet för att ta reda på vilken färg han hade på ögonen. Men han upptäckte min rörelse och våra blickar möttes. Bruna ögon.

Tåget som sakta kom närmare stal våran uppmärksamhet. Vi reste oss upp samtidigt och han gick för att möta tåget. Jag tog på mig jackan, letade fram biljetten och stod kvar samtidigt som jag studerade hans rygg. Jag ryste trots att solen värmde. Tåget stannade och vi gick till varsin vagn. När jag slängde upp min väska så undrade jag för mig själv om vi skulle till samma ställe. Jag satte mig ner och kollade på stationen som sakta flöt förbi och som nu inte var något annat än ett minne. Någon slog sig ner mitt emot mig, på andra sidan bordet. Min blick hade fastnat där jag satt och dagdrömde då konduktören kom. Jag räcker fram min biljett och ser hur någon mer gör det. Någon med såna där härliga, maskulina underarmar. En stickad tröja. Ett par djupa, bruna ögon som möter mina. Och ett knappt synligt leende vid hans mungipa. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Han öppnar munnen och viskar, knappt hörbart:

- Hej.





Kommentarer
Postat av: Nike

Du skriver så vackert. Man kan verkligen leva sig in i berättelsen.

2010-02-10 @ 20:59:05
URL: http://texterochfunderingar.blogg.se/

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0