DAY'N NIGHT.


Några riktigt galna dagar (samt nätter) och jag kan inte göra annat än att konstatera att det är helt jävla underbart.

Och ja, jag lever.

Puss.





JAG ÄLSKAR DIG, ENKLARE ÄN SÅ BLIR DET INTE.




Jag hatar att vara flera mil ifrån dig när jag mer än allt annat vill vara hos dig just nu, precis i detta ögonblick. Jag vill vara den famn som finns i närheten, bara finns där när du behöver en extra hård kram. När allt det onda tar över och du glömmer bort det fina i livet, vill jag vara den som tar en del av din smärta och gömmer det i mitt hjärta, så du återigen kan se det fina. Jag vill ha möjligheten att vara hos dig fem minuter efter du sagt att du behöver mig. Men då allt detta är närmast omöjligt vid denna tidpunkt, så tänkte jag bara säga att jag älskar dig. För finare ord än så kan en människa aldrig höra.

Pauline Wallander.





HOUSE OF CARDS.


Vet ni vad? Det är så oerhört tröttsamt att bråka. Jag har inte ens kraft till tårar kvar. Vad gör man då? När all smutskastning i hoppet om att vinna blir till halvhjärtade försök att försöka få den andra att förstå vad man känner. Vad tusan gör man då? Någon sa en gång att det finns instruktionsböcker till i princip allt. Så var är min? I vilken bok står det vilka vägar jag ska välja och vilka människor jag bör undvika?

Jag orkar inte bråka längre. Det är hundra procent upp till dig nu. Antingen gör vi ett försök till vänner, eller så försvinner jag helt. Det är upp till dig. Korten ligger i dina händer.





PURPLE.




I lördags fick jag ett nytt favoritlinne av mamma. Det är så sjukt fint. Tack mamma.






TUTTIFRUTTISTRÖSSEL.




Igår fick jag äntligen träffa min Linnea igen. Vi köpte mjukglass (jag fick min gratis, JACKPOT!) och satte oss på en brygga i solen och pratade om allt vi missat.



Det var en kanonfin kväll och en mysig natt. Träningen 8.30 var väl inte riktigt lika fin. Och träningsvärken sen matcherna igår gör att jag drar mig från att gå i trappor.

Men Linnea? Jag älskar dig.





THE HONEY AND THE MOON.




Igår åkte jag, Erica och Pauline ner till sjön och myste ordentligt. Jag hittade inga riktiga plastglas så det fick bli kaffekoppar istället.



Erica, Pauline och jag.



Min Pauline.



Det har regnet flera kvällar/nätter i rad, men igår kväll fanns det inte ett enda moln på vår himmel.



Vi rökte vattenpipa också.





Efter att vi pratat, skrattat och tröttnat på att försöka göra ringar med rök så tog vi hoppbilder istället.



Sen kom äntligen Bea också.



Jag älskar er.



Sen blev det smått kyligt så då drog vi oss hem till mig där samtliga töser gick igenom min garderob, mina smycken och sen la sig i min säng.

Fin kväll. Otroligt fin kväll.


Ps. Linnea kommer hem idag. LYCKA. Ds.






THURSDAY.




Igår träffade jag Helena och Emma och påväg till cafét gick vi förbi en massa stånd där jag hittade två megafina halsband och världens bästa flörtbrillor (som dock inte fick följa med hem).



Väl på cafét så fick jag 3 ovanligt stora kulor vilket jag inte precis klagade över.



Fina Helena.



Jag fick ett  hjärtkex på min glass också.



När klockan slog halv sju var jag inne i Leksand igen för att träffa denna tös som var galet snygg i sin nya tröja. Och då vi inte träffats på evigheter så satt vi och pratade nonstop i 3 timmar samtidigt som regnet föll utanför. Såna kvällar är ju för fina.

Inte för att jag ska klaga på kvällen som kommer. Då kommer några tösabitar hem till mig och vi ska grilla och äta lite jordgubbar till efterrätt. Sen blir det vattenpipa och mys på taket. Så nej, jag har inte rätten att klaga.





APELDOORN.




Tess fick sig ett par nya brillor innan en av alla matcherna.





Här har ni alla töser från Leksand som var med.



Och där har ni varenda Leksing som var med till Holland.



Johanna.





Kelly, som är 3 äpple hög och snabb som en leopard.



Och med 35 grader i skuggan så måste jag erkänna att jag avundades denna pojke litegrann.

Holland var galet. Det var som sagt 35 grader i skuggan, folk blev skadade, tyska pojkar höll oss vakna om nätterna, det blev världens oväder sista natten, vi kickade ass och vi fick vårat ass kickat. Ja, minnen för livet helt enkelt.





BABY I KNOW HOW TO FLY.




Tack för att ni håller mig vid liv.





WE'RE FIGHTING FIRE WITH FIRE.


Efter x-antal utskällningar för dålig uppdatering så gissar jag att det är dags att jag skriver några rader. Jag tänkte iallafall bara säga att jag mer eller mindre lever. Peace&love var grymt! Vilket jag redan skrivit i inlägget nedan, men det kan inte sägas tillräckligt. Holland däremot var helgalet. Några dagar hade vi 35+ i skuggan! Tror aldrig jag har druckit så mycket vatten som under dom dagarna. Veckan slutade dock med ett oförtjänat brons då vi skulle varit i finalen om det inte vore för ett par domare som förtjänar en varsin snyting. Men vad finns det att göra förutom att skrika på svenska att dom är helt dumma i huvudet? Det bästa kan dock ha varit när jag kom hem. Svensk mat har aldrig varit så god och en riktig dusch har aldrig varit så skön.

Jag skulle kunna skriva ett rekordslångt inlägg med allt som hänt dom senaste dagarna, men jag tror inte att det skulle intressera någon överhuvudtaget. Däremot tänker jag nämna att jag fick träffa nästan alla jag saknat mest idag. Dagen började med träning med Molly som jag saknat ordentligt och nog är det tur att vi är tjejer så vi kan både träna och prata samtidigt. Blev väl ett och annat skratt om jag ska vara ärlig. Därefter fick jag äntligen träffa tre av mina finaste. Olivia, Malin och Pauline. Jösses vad jag har saknat dom. Måste dock erkänna att det har varit svårast att vara borta från min Olivia. Två veckor utan varandra går liksom inte. Det bästa är dock att hela bunten kommer hem till mig på fredag! Hur fint är inte det?

Nu går fingrarna av ren automatik och jag ser nästan framför mig hur du som läser sitter och önskar att inlägget tar slut snart. Och jag lovar, snart så.

Först tänkte jag bara säga att bland det värsta som finns - är att inte veta vad någon känner. Jag blir till en blind som famlar runt i mörkret. Söker igenom ett hus efter en enda ljusknapp som är gömd bakom en gardin någonstans. Jag tycker inte om att vara blind. Jag tackar och bockar för raka ord, även om dom hugger i hjärtat. Men puss på er därute, nu ska jag sova och fortsätta famla runt i mörkret.



Ps. Kände ni intressepilen som kom när ni läste? Ds.






AND I'M GONE.




Då tar jag mitt pickpack och försvinner till Holland för att kicka ass på planen. Jag är tillbaka igen, slitnare än nånsin, den 12e juli.

Har varit sämst på att uppdatera och tänkte därför uppdatera er litegranna om veckan som varit. Jag har jobbat på Peace&Love och blivit så otroligt sliten. Har knappt ätit eller sovit vilket lägger sina spår och just nu är jag allt annat än vacker. Jag har träffat underbart folk som har fått mig att le mer än en gång. Jag har saknat mina tjejer som jag inte träffat på alltför länge. Jag har upptäckt att Kent att 100 ggr bättre live än på skiva. Jag har aldrig varit så svettig som när jag stod mitt i klungan på Jay-Z, som även var rätt mäktig. Galet mycket folk var det iallafall. Jag har insett att min amerikanare är riktigt, riktigt bra.

Och nu står mamma och skriker att vi måste åka. Så puss och kram så hörs vi om en vecka. Take care.






SÅ HIMLA FINT.


En del av mig dog när jag läste detta. Skrivet av Sandra.

Han ligger tyst i en skokartong. Andas fort och ojämnt med pickande hjärta och kall mage. De små, darriga vingarna borde egentligen inte vara inomhus. De borde vara någon helt annanstans, som inte jag vet om, där vi aldrig träffats. Det ska inte vara sådana vingar där fjädrarna aldrig ville växa ut, inte sådana som ligger och spretar i för stora skokartonger. Verkligen inte sådana slags vingar.

Det är sommarkväll och vi har druckit rödvin på en uteservering och är på väg hem. Det är tjock, täckande och immig sommarkväll och det är första gången utan strumpbyxor. Första gången med jackan i handen och armarna fritt och tvåsteg över trottoarerna för att vintern fortfarande är så långt bort. Vi rör oss i cirklar mellan träden, en vän i tunn klänning och snabba steg sjungandes ut över gatorna.

Han dyker upp som en överraskning mitt i korsningen Karlavägen Sibyllegatan. Vi blir bestörta. Kanske för att han inte snurrar omkring och sjunger högt. Kanske för att han inte håller jackan under armen och har varma kinder, nej, istället är han liten, för liten och skriker mot oss. Skriker så att vi måste sätta oss på huk och fråga hur det är. Fråga om han ska dö eller leva och klappa honom lite försiktigt över pannan. En man går förbi och säger att han har legat där, hela natten och hela dagen sedan igår.

Vi ringer till nummerupplysningen och de kopplar oss vidare till Katastrofhjälpen För Fåglar. Katastrofhjälpen För Fåglar har öppet, fastän det är kväll och helg och sommar och de låter trygga på samma sätt som tandläkaren på Folktandvården när man var liten.
- Köp rå köttfärs. Lägg honom i en skokartong med en handduk. Mata med en pincett. Vi ringer tillbaka om en timme.

Min vän springer iväg till affären och handlar köttfärs. Jag bär hem honom, packar ner i en skolåda med en ljusblå handduk i botten. Han vinglar runt därnere och verkar förvirrad. Vi matar med köttfärs på en pincett. Efter en timme ringer Katastrofhjälpen För Fåglar igen och säger att de har hittat en familj som kan ta hand om honom. Jag får numret till en kvinna i Täby. Hon svarar i andra änden efter fem signaler.
- Hallå? Är det Sandra?
- Ja. Hej.
- Jag hörde vad som har hänt. Jag har tio fågelungar här ikväll så jag kan inte hjälpa nu, men imorgon.
- Men, den här då?
- Du matar honom. Så fort han säger till. Hela natten.

Och då gör vi det. Jag och min vän i tunn sommarklänning och min pojkvän som kommit hem från jobbet. Vi flyttar lådan försiktigt till vardagsrumsgolvet och så sitter vi på huk precis som dagisbarn som fångat grodyngel och tittar förundrat. Vågar inte röra, bara kanske lite ibland, och väntar nästan högtidligt på nästa skrik och nästa pincettmatning från den flackande blicken därnere. Hans röst är så liten och man får verkligen inte klappa för då kanske han går sönder.

Och redan innan han dör, sekunderna då han spänner sig, breder ut vingarna och blinkar med ögonen, redan då vet vi vad som kommer att hända. Vi tystnar runt skokartongen och håller andan. Tittar på den handflatsstora kroppen som ligger på en ljusblå handduk och rycker. Näbben öppnar och stänger sig och vingarna spänns. Och så försvinner han nästan filmiskt, i en halv sekund som inte hann ta slut.

Jag sitter i fönsterkarmen, röker cigaretter och tittar på när min pojkvän begraver honom på innegården. Han gräver länge för att hela skolådan ska ner. Sedan står han tyst ett litet tag och säger ingenting. Vi ringer till kvinnan med fåglarna i Täby och berättar att han är död.
- Jag förstod det, säger hon. Fågelungar utan fjädrar på sina vingar klarar sig oftast inte.

När vi ligger i sängen efteråt känner vi oss också som fågelungar utan fjädrar men när vi vaknar är det är fortfarande juni. Fortfarande immig, täckande värme och jag tvättar den ljusblå handduken i 60 grader och slänger köttfärsen i sopnedkastet och sedan är allt som vanligt och ingenting har hänt. Ingenting har hänt trots att vingarna aldrig blev flygfärdiga utan slutade stela och kalla i en för stor skokartong på en innegård någonstans vid Karlavägen.




RSS 2.0