FÖRSTA ADVENT.




Idag samlades vi ett gäng tjejer på Gårdscaféet för att fika litegranna.



Jag åt foccacia med kyckling och soltorkade tomater.



Andra, som till exempel Erica, tog en kopp varm choklad för att värma frusna händer.



Johanna och Erica.



Sen gick vi ut för att stötta Felicia som var nominerad till lucia. Jag låter Sara (till vänster) demonstrera hur kallt det var.



Efter en kvart i kylan dök dom äntligen upp och vi började hålla tummarna.



Dom nominerade. Tyvärr vann hon inte (Madeleine, näst längst till höger, vann) och jag muttrade och var nog mer besviken än Felicia själv var.



Vackra du!



Sen tyckte jag och Bea att det blev alldeles för kallt så vi sa hej då till tjejerna och sprang iväg för att köpa nånting varmt.



Till vår besvikelse hade inte Siljan chai latté, men däremot hade dom ett erbjudande på lussebulle, pepparkaka och varm choklad. Och det dög ju det med.



Det var min söndag det. Den var inte särskilt speciell, men jag blev ändå alldeles varm. Ibland behövs det bara ett leende från någon man älskar så blir dagen så mycket bättre. Nu ska jag sätta upp min adventsstake och skriva på boken. Eller läsa en bok jag önskar jag skrivit. Vi får se.






YOU THINK YOU WANT TO DIE, BUT IN REALITY YOU JUST WANT TO BE SAVED.


Jag hittade nånting fint alldeles nyss. Och jag kan inte sluta gå igenom sida efter sida. Bild efter bild. Kan inte. Vill inte.







PANCAKES WITH A TASTE OF RASPBERRY.




I fredags kom en massa töser hem till mig och vi började kvällen med tacos och en massa prat. Därefter förflyttade vi oss till vardagsrummet och försökte kolla på idol, men tvn var inte alls på vår sida så vi fick äta en massa onyttigt istället. Sen åkte alla hem och jag och olivia gick en trappa upp för att sova. På bilden ovan ser ni hur vi startade vår lördagsmorgon. Med amerikanska pannkakor, varma hallon och filmen Because I said so.



När Olivia åkt hem så satt jag i mitt rum och bara degade som man behöver göra ibland. När jag sen kom ner såg jag att mamma hade satt upp adventsljusstakarna och julstjärnorna.



Sen åkte jag in till Leksand för att baka lussebullar och spela tvspel. Så himla bra kväll. Med tanke på hur mycket jag skrattade så blir jag nog tidernas äldsta tant!





AND I'LL SEE YOU SOMEWHERE OUT IN THE BLUE.




Den 12 augusti 2011 hittar ni mig på en strand i Cypern. Resan är bokad och jag vet nio tjejer som kommer börja nedräkningen redan nu. En vecka i solen med åtta av dom bästa. Det kan inte bli annat än bra.





THE COUNTDOWN 'TIL CHRISTMAS.




Idag fick pappa världens bästa reklam på posten. Den var rörformad, hade en tomte på sig och var från hitta.se. Jag blev genast fem år igen och frågade pappa om jag fick öppna den för att jag var så nyfiken. Och innehållet?



Pepparkakor! Hur fint är inte det? Utan tvekan den bästa reklamen som någonsin ramlat ner i postlådan. Jag tar av mig hatten för hitta.se, ni gjorde min torsdagskväll.


PS. Det är mindre än en månad kvar nu. DS.






GENOM ELD. (9)

 

Det här kan inte vara tillåtet. Det måste vara olagligt. I varje land på denna jord. Att förlora sig i någon, menar jag. Oskar låg bredvid mig och sov så oerhört djupt. Månen lyste in genom fönstret och lämnade han utan konturer. Han var som en enda stor skugga och försiktigt la jag min hand på hans bröst. Jag följde de små groparna och linjerna längs hans överkropp som avslöjade musklerna som låg dolda i mörkret. Hans mjuka hud under mina fingertoppar. Jag lät hela min hand känna hans värme och stannade när jag kände hur någonting slog under min hand. Hjärtslag. Hans hjärta. Mitt hjärta. Jag la min andra hand på mitt bröst och kände ett välbekant dunkdunk. Jag höll andan och koncentrerade mig tills allt jag hörde var mitt hjärta. Först när jag nästan blev yr tog jag ett djupt andetag. Fyllde mina lungor med en gnutta liv. Och plötsligt blev jag rädd. För att en dag, antagligen alldeles för snart, skulle mitt hjärta bli tyst. Min kropp skulle bli tyst.

Jag ruskade på huvudet och försökte få mina tankar att försvinna ut genom fönstret och in i evigheten. Jag ville inte vara rädd. Jag tänkte inte vara rädd. Först när jag står utanför dörren till det oändliga så tänker jag tillåta mig själv att vara rädd.

Jag tog bort mina händer från bådas hjärtan, den punkt som var lite varmare, och började studera han där han låg bredvid mig. Han såg så lugn ut när han sov, som om inget kunde skada honom i hans tankar. Inte ens han själv. Jag drog mitt finger längs konturen på hans läppar. Hans läppar som jag kysst så många gånger och som gång på gång formades perfekt efter mina. Ett mysterium som jag aldrig ville veta svaret på. Finns det läppar som passar perfekt, precis som det finns händer som passar ihop? Som när man skämtsamt tar någons hand och upptäcker att de är som gjorda för varandra. Att hans hand är tillräckligt stor för att du ska känna dig trygg, men inte så stor att det känns som du är väldigt liten här i världen. Och man upptäcker att fingrarna helt naturligt flätas ihop. Finns det sånt?

Jag skulle kunna ligga hela natten och bara känna hans hud under mina fingertoppar. Dra dem längs groparna under hans ögon, över hans mjuka läppar, längs hans panna och försiktigt smeka bort håret som ramlat ner. Men det var trots allt en dag imorgon. Och även om vi inte hade en evighet på oss, så hade vi i alla fall fler nätter än denna. Så jag vände försiktigt på mig och hörde hans tunga andetag bakom mig.

Plötsligt lägger han armen om mig och drar mig emot sig. Jag känner hur hans värme omfamnar hela min kropp och bara hans närvaro ger mig gåshud. Hans andetag tydde på att han fortfarande sov och jag log för mig själv där jag låg i hans famn i mörkret. Han hade den inverkan på mig. Han fick mig att le bara genom blotta tanken på honom. Det var som att dricka en varm kopp lycka och känna hur den rann ner i halsen och värmde hela mig.

Jag skänkte kärlek en sista tanke sen bestämde jag mig för att sova. Jag kröp närmare Oskar. Och återigen, förlorade jag mig själv i honom. Det var som om jag sakta gick från att bara krypa närmare till att faktiskt bli en del av honom. Och bara för en stund var jag hel igen.

Han fick mig att glömma att jag faktiskt var trasig.

 

 

 

 


21 NOVEMBER.








Efter att jag snoozat i sisådär 20 minuter så tog jag en morgonpromenad ner till bagarstugan för att baka ärtbulla! Inte världens mysigaste namn, men ack så gott! Detta är min frukost två månader framåt. Bästa var ändå när systers pojkvän (som aldrig gjort ärtbulla förut) gjorde en perfekt rund ärtbulla på första försöket. Då undrade både jag och syster varför han var där (våra ärtbulla blir nämnligen aldrig särskilt runda). Självklart hade vi mjölkrig och systers hår var för nån minut alldeles vitt. Vi åt lite för mycket nybakt, men som sagt, ack vad gott. Och så hann vi med att sjunga julsånger, dansa och kasta degklumpar.

Nu är det snart jul. Och allting som hör till. Jag kan inte hjälpa det, trots kylan så längtar jag.






THIS TIME I'LL BE BULLETPROOF.













DECIDEWHATYOUWANT.




Egentligen så borde jag städa mitt rum och plugga samhäll, engelska och kulturhistoria. Jag borde skriva på  novellserien och speciellt på min bok. Jag borde ta fina bilder och lägga upp så världen får se dom och jag borde rama in bilder och sätta på min vägg. Jag borde läsa dom 4 böcker som står olästa i min bokhylla och jag borde organisera allting på datorn. Jag borde bli bättre på att spara pengar och jag borde sluta äta onyttigt varje dag.

Så mycket måsten just nu, trots det gör jag absolut ingenting när jag väl har tiden. Men i helgen ska jag ta mig tiden att göra allting jag borde då jag ska vara hemma hela helgen i ett försök att bli frisk. Dock fuskar jag lite imorgon kväll då det blir Harry Potter med syster. Två favoriter på en kväll, kan knappast bli bättre. Nu däremot ska jag försöka göra något vettigt. Ja. Försöka iallafall.






SHE'S GOT YOU HIGH AND YOU DON'T EVEN KNOW IT YET.


Det finns några få på denna jord som vet hur jag mår bara genom att se mig i ögonen. Dom vet vad jag har att berätta innan jag ens börjat säga det. Dom ser på mig när jag har bestämt mig för nånting. Alltför ofta kan dom läsa mina tankar och oftast förstår dom mitt liv bättre än vad jag gör.

Dom ger mig styrkan till att gå upp på morgonen. Skänker mig glädje om och om igen. Till den punkt att jag har kramp i magen och tårarna rinner. Och genom något så litet som ett sms eller en mening på en blogg, blir jag så fylld med så mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är som om jag lämnar jorden för en liten stund. Har ni någonsin tänkt att ja, det är det här som är äkta kärlek?

Det finns några få på denna jord som jag skulle ge mitt liv för. Av den enkla anledningen att det är dom har hållit mig vid liv.



Det kallas kärlek.






FAIRIES.





Glöm aldrig det du en gång trott på.






MONDAY THOUGHTS.




Igår blev min blogg läst av 90 personer. Det känns lite lustigt hur 90 själar har läst det jag skrivit och sett det jag fotat. 90 personer är rätt mycket.






KYLAN SKRIVER ORD PÅ DIN KIND LIKT LÄTTA KYSSAR.












GENOM ELD. (8)


Dagen efter. Dagen efter vadå? Dagen efter totalt kaos. Dagen efter den bästa dagen någonsin.

Jag hade fått höra dom där orden. Ni vet. 3 ord, 12 bokstäver. 3 ord ristades in i mitt hjärta. Jag tänkte aldrig glömma känslan av att få höra dom och veta att dom är äkta. Jag trodde nästan att jag skulle gå sönder. För helt plötsligt hade jag hans hjärta i min hand. Och det var som Håkan Hellström en gång sjungit, fast precis tvärtom. Hans hjärta var plötsligt mitt att förstöra. Vilket gjorde mig mer rädd än jag någonsin varit. Så jag gömde det inom mig och hoppades att det var säkert där.

Vi låg ute på hans gräsmatta och njöt av tystnaden då hans familj var borta. Lät blickarna försvinna i den nästan overkligt blåa himlen. Det var som om någon hade köpt en hink med ljusblå-färg och sen hällt det över hela himlen. Inte ett enda moln syntes. Marken jag låg på var alldeles varm efter att solen värmt upp vartenda grässtrå. Gräsmattan var alldeles grön, som den egentligen brukar vara i början av sommaren. Fingertoppar mot min kind. Jag slöt ögonen och låg helt still. Lät hans fingertoppar snudda vid mina konturer innan dom slutligen stannade vid min haka och vred på mitt ansikte så mina ögon mötte hans. Eller dom skulle ha gjort, men jag höll dom stängda. Jag ville inte att detta ögonblick skulle försvinna. Jag ville vara kvar i det här ögonblicket för alltid. Är det så? Att vissa stunder etsar sig fast mer än andra?

Jag kände hur hans andetag kom närmare och hans fingertoppar drogs över mina läppar och sen formades hans hand efter min kind. Han var så nära.

Jag öppnade ögonen, la mig över honom och kysste honom så som jag aldrig kysst någon pojke förut.

”Pauline. Jag kan inte. Tänk om jag har sönder dig?”

Det var som om jag var lika skör som en vackert målad parfymflaska från något fjärran land. Som om jag skulle gå sönder om inte varje beröring var som en fjäders smekning. Så jag kollade in i hans ögon så som jag gjort så många gånger förut och sa sanningen.

”Jag är redan trasig.”


Och där och då blev vi, som alla klyschor lovar, till en och samma person.






VI KALLAR OSS SPSP2.














Om man gick in i SPSP2's klassrum i fredags så skulle man aldrig kunnat gissa att det vankades klassfest senare på kvällen. Varför? För att varenda en var som levande död, inte en själ i rummet var pigg. Det var knappt så jag orkade klä på mig annat än mjukiskläder innan jag åkte in till Felix. Men ack vad fel jag hade, kvällen blev allt annat än seg! Skratten avlöste varandra konstant och kvällen kunde inte varit bättre. Den är svår att förklara med ord, så jag tänker inte ens försöka. Jag måste dock erkänna att min klass är av den bättre sorten. Dessa två år tillsammans kommer bli guld! Så jag avslutar med några ord som Pauline skrivit: Vilken kväll. Vilken klass. Vilken kärlek. SPSP2.






FRIDAY I'M IN LOVE.






Denna vecka har jag varit trött. Alldeles för trött. Och jag går runt och fryser konstant! För tillfället sover jag med två (!) duntäcken samt elementet på högsta värmen. Jag tycker inte om att frysa.

Till lite roligare saker! Del 8 kommer i helgen, med en gnutta värme i kylan. Ikväll står klassfest på schemat och även om jag är trött och kall så ska det bli riktigt fint. Imorgon blir det pulkaåkning i mörkret och sen en massa mys. På söndag däremot kör vi på en gottedag. Pannkakor, chokladbollar, kladdkaka. You name it!



Ps. Jag har börjat på boken. Ds.








MARKED FOR LIFE.




source

Det finns många som tatuerar sig för sakens skull. Sen finns det andra som tatuerar sig för att få fram ett budskap, berätta en historia eller påminna sig själv om någonting. Jag har länge funderat på en tatuering. En som faktiskt står för någonting speciellt. Och nu har jag bestämt mig för både vilken tatuering jag ska göra och vart den ska sitta. Tänkte diskutera lite med bror om vart jag ska gå samt kolla upp priser (förlåt mamma). Dock måste jag vänta till april innan min kropp blir märkt för livet. Eftersom jag är under 18 och jag tvivlar på att mina föräldrar skulle låta mig göra en tatuering. Ett halvår alltså.


(På några av dom övre bilderna kan det vara svårt att se vad det står, men det står iallafall: "there is a light that never goes out", "the heart is a lonely hunter" och "you are the smell before rain, you are the blood in my veins".)






"3 WORDS, 8 LETTERS. SAY IT AND I'M YOURS."


Saker som gör en på bättre humör när man ligger hemma och är sjuk:



Att kolla på fina bloggar som till exempel den här.




Att kolla på Gossip girl och i all hemlighet önska att man hade en egen Chuck Bass. Och att genom detta kunna citera Håkan "jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".



Att låtsas att man har en massa pengar på kontot och lägga allt man vill ha från modcloth.com i shoppingbagen, men aldrig faktiskt klicka hem det.



Att inse att Harry Potter snart går på bio och därför genast ringa syster för att boka biljetter! Funderar även på att ta och läsa alla böckerna igen.



Att även om man är hemma med en mage som bara gör ont, kunna äta en kanonlunch med pasta, bacon och champinjoner!



Att börja skissa på den bok jag en dag kommer hålla i min hand.






THE NIGHT STARTS HERE. FORGET YOUR NAME, FORGET YOUR FEAR.




Vilken kväll. Vilken tjej.

Gårdagen var hur bra som helst. Bra sällskap och humöret på topp! Dock hade det roliga sina konsekvenser och efter att ha sovit 3 timmar inatt så ramlar jag ihop när som helst. Och efter ett riktigt skönt lov så startar vi med 2 timmars fys imorgon bitti. Något som jag inte sitter och taggar för.

Ibland önskar jag att jag bodde någon annanstans. Inte i Sverige. I kanske London, där mitt hjärta finns. Eller i New York, i staden som aldrig sover. Det skulle vara intressant att bo på ett ställe som aldrig sover. Eller varför inte i Kalifornien, med solen och havet runt hörnet? Ibland önskar jag att jag gick på en väg jag aldrig gått på förut. Jag önskar att jag fick se om himlen är densamma på andra sidan jorden.






AND A DREAM BEGINS.




Igår fick jag det finaste jag någonsin fått. Jag fick min egna bok av Felicia.



Mina två novellserier hade hon klippt ut och klistrat in i en tom bok. Hon vet hur mycket jag älskar drömmar, och det här var hennes sätt att uppfylla min. Eller iallafall hennes sätt att säga att det är dags att börja uppfylla den.



Hon har lämnat några sidor i boken tomma och skrivit att dom är tomma just för att jag ska kunna fylla dom.



Den slutar med några meningar jag själv är rätt nöjd med.

Jag fick ett vykort med. På vykortet stod det "Det är inte perfekt, men det är gjort med kärlek". Och vad mer kan jag begära? Tårarna rann när jag läste allt hon skrivit om att hon tror på mig. Och det är detta som skiljer vänner från vänner. Jag vet nämligen att mina vänner står bakom mig i alla lägen. Jag vet att jag tar upp det här alltför ofta i bloggen, men vissa saker är värda att sägas oftare än andra: Jag älskar er.






GODA TING KOMMER ALLTID I TRE.






Dessa skor har jag suktat efter ända sen jag såg ett par liknande på Kenzas blogg. Och i måndags när jag var i Bolänge med Bea och var inne på skohuset så stod dom där. Med en prislapp på 299. Vi kom inte så bra överrens i början, men nu har vi börjat bli vänner!



Som min fina Bea sa "Åh, den är Lisa!". Och tänka sig vad rätt hon hade. Lite kärlek vid första ögonkastet.



Och en skinnjacka på det. Hela insidan är fodrad och den är hur varm som helst. Perfekt nu när det är kallt men inte tillräckligt kallt för vinterjackan. Slutsatsen av dagen? En väldigt trött, men nöjd Lisa på tåget hem.





GENOM ELD. (7)


22.17 – Jag somnar ensam för första gången på länge. Sängen känns skrämmande stor utan honom. Det var säkert inget annat än inbillning, men jag tyckte mig se ett avtryck på min kudde efter att hans huvud vilat på den. Utan hans ben inslingrade i mina, utan hans armar runt mig så frös jag som aldrig förr. Jag visste att han skulle vara tillbaka imorgon, men en enda natt kändes plötsligt som evigheten själv. Han är min sol som värmer mig om dom allt kyligare sommarkvällarna. Han är luften jag andas, förutom när han kysser mig. Då glömmer jag hur man andas. Han är marken jag går på, även om han låter mig sväva lite. Låter mig försvinna en stund, innan han tar ner mig på jorden igen. På dom här veckorna hade han blivit en del av mig. Han hade tagit en plats i mitt hjärta och smugit sig in under min hud.

 

02.08 – Jag trodde en dröm, en hemsk sådan, hade väckt mig när jag vaknade upp alldeles svettig. Sedan insåg jag att det var allt annat än en dröm. Det var som om någon gjort en knut i min hals, hindrat luften från att passera. Mina lungor drogs ihop i några försök till att få ner ens en matsked luft. Jag försökte skrika tills jag nästan gick sönder innan jag insåg att det var omöjligt. Så jag tog lampan som var det jag hade närmast till hands och kastade den så hårt jag förmådde in i väggen. Jag har aldrig sett mina föräldrar så rädda som dom var just då. Och deras ögon var det sista jag såg innan det blev helt mörkt.


02.31 – Något blått, blinkande. En man och en kvinna med nålar och stetoskop.

 

03.43 – Det står en läkare framför mig, med en journal precis som i filmer. Han förklarar vad som hänt, att mina lungor bokstavligen kollapsade. Mamma satt bredvid och höll min hand. Min starka mamma var alldeles blek och det kändes som jag hade en hand med samma skörhet som ett barn i min. Omgivningen var fortfarande alldeles suddig och jag kämpade för att hålla mina ögon öppna. En kamp jag snabbt förlorade.

 

10.04 – Sakta men säkert kommer jag tillbaka till verkligheten. Det första jag såg var ett vitt tak. Jag försökte minnas natten som passerat men kom inte ihåg annat än korta glimtar. En välbekant värme mot min vänstra arm ryckte mig ur mina tankar. För bredvid mig, halvt sittande på en stol och halvt liggandes på min säng, var Oskar. Hans fingrar var som flätade med mina och hans kind vilade mot min arm. Han öppnade sakta ögonen och insåg att jag till slut vaknat. Han ställde sig upp och la sig sedan bredvid mig i sängen även om den var alldeles för liten för oss båda. Han kysste min panna och jag tryckte mig emot honom, lycklig över att återigen få känna hans värme. Att återigen få dra in hans doft.

 

10.26 – ”Pauline”?

Jag kunde inte hjälpa det. Med tanke på hur mina lungor varit helt hjälplösa så tog jag ett djupare andetag än jag någonsin gjort tidigare. Fyllde mina lungor med honom.

”Ja?”

 

10.28 – ”Jag älskar dig.”








RSS 2.0