DON'T FORGET TO LOVE YOURSELF.


Jag har vetat vem jag är ett bra tag, lite trasig kanske, men det har känts helt okej. Min kropp har känts som min och jag har kunnat bära den med stolthet. Jag har, nästan lite elakt, fnissat åt folk som inte vet vad dom vill här i livet. Min väg efter gymnasiet har varit självklar och jag har aldrig tvivlat på mina drömmar.

Men någonstans på vägen till idag så gick jag vilse. Jag stannar upp och kollar mig i spegeln. Inser att jag på något vis har tappat bort mig själv. Håret kanske är tillbaka till sin naturliga färg och min kropp har kvar de breda axlarna, de ljusa ögonbrynen och födelsemärket på ena örsnibben. Men man ser det i ögonen. Det känns som om en främling befinner sig i ett tomt skal till kropp och stirrar tillbaka på mig i spegeln. Och vägen efter gymnasiet som en gång var så självklart, nästan inristad i min hud, är plötsligt avstängd för vägarbete. Flera valmöjligheter har dykt upp på kartan och paniken börjar få fäste i mig. Hur vet man vad som egentligen är rätt för en? Det som är rätt nu kanske inte är rätt om några år. Behöver stanna upp, stå stilla medans världen snurrar kring sin egen axel. Måste bli vän med främlingen inom mig, säga att hon inte får stanna här för jag måste faktiskt hitta mig själv igen. Och framtiden? Jag låter paniken växa inom mig tills jag inte kan vänta längre och väl där tänker jag lita på att magkänslan leder mig åt rätt håll.








IN MOTION.

















KOM, SPRING PÅ GÖMDA STIGARNA I SKOGEN.






Fin hund i nästan precis mitten av sommaren.

Har en toarulle bredvid mig i sängen i nödfall då jag får andningssvårigheter genom näsan. Har inte sovit ordentligt på två veckor, minns knappt hur underbart det är. Påminn mig? Hostar mig genom dagarna och halsen är allmänt vrång. Gissar att det är smällar man får ta när man åker till Cypern. Men sova då, kan jag inte få göra det åtminstone? Kollar igenom bilder från veckan och fnissar litegrann. Upptäcker att Sara har filmat med sin kamera, går igenom alla filmer och gapskrattar i min ensamhet. Ska definitivt sparas för att kunna tas fram en ovanligt grå dag. Fjärde dagen i skolan och det känns som om jag faktiskt kommer överleva sista året ändå. Om jag kommer överleva alla sprutor och tabletter vi måste ta innan Uganda är en helt annan femma.






ETERNITY.




Ta sina första steg i en stad som inte vet ens namn. Som inte vill veta det. Där tiden inte är något annat än en vindpust mot din kind. En sol som dyker upp lika snabbt som den försvinner, som om den plötsligt kommer på att den måste värma alla vilsna själar. Där marken du står på är ditt dansgolv och du behöver aldrig dansa ensam. Drinkar du inte minns namnen på svalkar ditt inre och får dig att känna dig lite mer levande. Där du skrattar tills tårarna rinner med någon du aldrig kommer träffa igen och ni vet båda om det. Där allting är fjäderlätt, ingenting är omöjligt och evigheten, ja. Evigheten är din.





WE DONT SLEEP WHEN THE SUN GOES DOWN, WE DONT WASTE NO PRECIOUS TIME.


Åh, Cypern. Vad kan man säga? När folk frågar hur jag haft det så vet jag antingen inte vad jag ska säga eller så rabblar jag en massa osammanhängande ord och gestikulerar vilt med armarna. En resa med dom allra bästa vännerna blandat med strålande sol, god mat, en massa dricka, dans tills man badade i svett och trevligt folk. Det togs över 2000 bilder där nere så här nedan hittar ni inte ens en handfull av alla bilder. Inte heller alla bilder som kunde läggas ut på varken facebook eller bloggen..




Startade vår resa vid halv tolv med resan ner till Arlanda då vi sa hej till pappa polis. Klockan sju lyfte planet och hade inte jag suttit ute vid gången där alla flygvärdinnor gick in i mig, så hade jag antagligen sovit lika sött som Pauline.



Att vi var trötta från resan var bara att glömma, we dont waste no precious time. Två pojkar i baren, en manlig strippa och sex on the beach, med andra ord var det ladies night på g.



Nu börjar bilderna däremot hamna i oordning (inte särskilt lätt att hålla koll på 2000 bilder). Iallafall så dansade vi tills svettdropparna rann längs våra ansikten.



Här hade vi samlats på en bar innan det var dags för poolparty och då vi inte hittade något bord att sitta vid så trängde vi oss in med dessa pojkar.



Vi var även ute med en båt och varvade dans med att sola. Till sist kastade vi ankar och fick hoppa från båten ner i havet, pirrade himla mycket i magen kan jag lova! Sen såg vi en bil som var ute och åkte, lite smålustigt.



Sara och Bea. Ännu mera dans! Och så sjöng vi till den punkt då allihopa var så hesa att vi lät som brunstiga 12åriga pojkar i målbrottet. Men sånt är ju också trevligt?



Galen lycka att dansa där ingen vet ens namn och ingen kommer komma ihåg det i gryningen. Finaste Bella och Pauline!



Efter knappt en dag fick Sara smeknamnet Fingret just för att hon posar som på bilden ovan på ungefär alla bilder hon är med på..



En lycklig Pauline.



En mer eller mindre däckad Joel.



Joel, Pierre, Albin och Pauline sista kvällen!

En underbar, men samtidigt helt sjuk resa som helt klart kommer minnas hela livet! Ska göra ett album av alla bilder som jag bara kan sitta och fnissa åt. Så himla bra.





AYIA NAPA.




Hann inte riktigt höra av mig innan jag åkte, men nu är jag alltså hemma från Cypern! Helt galen resa, önskar att jag kunna berätta allt samt lägga upp alla bilder men.. nja. Lite bilder får ni iallafall! Däremot har jag antagligen årets två viktigaste matcher imorgon så jag lär säga godnatt. Vi hörs snart igen.




J.H




Sexton dagar avklarade. Nitton dagar kvar.



Citerar: Ibland önskar jag nästan att det är en spricka i benet så jag får komma hem <3

Vet du vad? Jag önskar nästan det jag med.





FIX YOU - ADDICTION - STATUES.


Det är videor likt dessa som får en att önska att man var en dansare. För jösses, vad vackert det är. Går rakt in i hjärtat och stannar där.












FEELS LIKE A LONG TIME AGO.




Jag har gjort en fotobok med samlade bilder från 2010! Ni får ursäkta min reflektion.. Men vi tar en titt!



I boken finner man bland annat dessa bilder på en bok som alltid får mig att fnissa.



Bilder på lyckliga stunder.



Bilder på dom vackraste man vet.



Bilder på det man älskar och som är en stor del av en själv. Landslaget i softboll 2010, här i Holland.



Bilder på kvällar man minns lite extra.



Och här har ni den antagligen bästa bilden av dom alla. Ser ni översta pannkakan? Någon har tagit en tugga av den! Och ja, ni kan ju gissa vem någon är.

Gjorde boken på fujidirekt.se, funkade himlans bra ändå. Den här boken kommer vara så värdefull om några år. Att faktiskt ha bilderna samlade och inte bara på datorn. Att kunna ta fram den och minnas alla stunder. Underbart!





SOMEONE LIKE YOU.


En början på dagen som krossade en del av mitt hjärta. Fick mig att skriva ett inlägg som kanske aldrig kommer bli publicerat, jag vet inte. Sex timmar på jobbet med turister som är lika trevliga som en död ko, inte särskilt trevliga med andra ord. Ett sms från min man. Från Italien. Några ord om hur saknad jag är, att han älskar mig och att det nu är en mindre dag kvar tills vi ses. Går en trappa upp och ser tröjan han lämnade åt mig. Hittar denna låt och får kämpa för att hålla tårarna inne. Vackraste, vackraste låten. Adele. Hon kan hon.







ON A BALCONY.





Finaste tröjan i skönaste, luftigaste materialet. Denna levde jag i nästan två veckor nyss. Ska nog leva lite till i den.



Det mysigaste är ändå dessa små toffsar som..



...man knyter ihop till en rosett i halsen. Så himla fint.

Mest det jag ville få ut med det här inlägget. Priset? Kommer jag inte ihåg, så prisvärd var den. Finns (fanns?) iallafall på HM.





SKYDDSÄNGLAR.




Runt min hals hänger det två ting som betyder lite mer. Båda har jag fått av min mamma och bara det gör dom viktiga. Den första jag fick var reach for the sky, inget citat kan nog ha varit mer passande för mig. Jag tappar ofta tron på mig själv och på det jag kan göra. Ibland låter jag fingrarna följa molnets konturer, drar ett finger över det och minns budskapet som står inristat.

Den andra är en liten ängel som mamma köpte av en på hennes jobb. Hon kom hem med två stycken och sa att jag fick välja en, den andra var till min syster. Hon sa att det var en skyddsängel, som vakar över oss. Det kändes så himla fint. Det är nog bara mamma som kan hitta dom är små sakerna och få dom att betyda hela världen.




Beatrice.




Vad finns det att säga? För att du finns där på riktigt, säger det jag behöver höra även om jag inte vill höra det. När jag inte vill inse det. För att du, liksom jag, kan citera hela She's the man och tycker att det är lika roligt varje gång. För att du knockar mig med dina tuttar när du vänder dig om. För att du kan hela Ben&Jerry's sortimentet utantill och ofta kommer med råd om just dessa glassar. För att du fnissar mer än jag när något busigt har skett i mitt liv. För att du ser direkt när något är fel och för att du bryr dig så mycket att tårarna rinner på mig.

Min Bea.




- WALKING AWAY AND GIVING UP ARE NOT THE SAME THING.




- Good, 'cause I'm not doing either one.




INSPO.


Om det här inte är inspiration så vet jag inte vad eller vilka som hör hemma i den kategorin.















RSS 2.0