Det var blott två dagar kvar.




Den 22a december var det dags för det årliga julmyset med tjejerna! Detta innebar julbak och julklappsöppning i vanlig ordning.



Här står några och bakar.



Och här står Bella och ja, äter upp resterna av den smältna chokladen.



Det fjärde ljuset var tänt men att det bara var två dagar kvar till julafton kändes konstigt. Inga riktiga julkänslor då vädret bara var dumt och mer påminde och en grå oktoberdag.



Det knådades och rullades lussebullar i alla olika storlekar och former. Den ena fulare än den andra.



När allting var färdigbakat så åt vi gott, drack julmust och skrattade.



Sen blev det äntligen dags var julklappsöppning! Bella och Johanna ni ser ovan som satt och skakade på sina paket. Blev många skratt och mycket glädje över innehållen.



Denna fina tavla fick jag av Erica, TACK! Står nu i mitt fönster tillsammans med några fina figurer från Uganda, en bild från samma land samt ett par svarta klackar. En fin kombination.

Älskar kvällar som dessa med mina tjejer.






December.




16 december. Äntligen dags för våran Pauline att fylla arton och nu kan hela gänget lagligt vistas på krogen. Sjukt bra. Blev en riktigt rolig kväll hemma hos födelsedagsbarnet och sedan en vända till Legends innan jag drog mig hemåt med en härlig huvudvärk.



19 december. Snön gömde marken och de nakna träden. Jag var överlycklig och trodde att jag skulle få en vit jul. Men tji fick jag!



21 December. Volleybollturnering! Gick apdåligt och vi lägger det liksom bakom oss. På kvällen vankades det studentfest och jag fick äntligen krama om min Linnea igen! Andra ord hamnade på bordet och vi skrattade hela spelomgången. Kvällen slutade inte som jag hade hoppats, men det brukar de inte göra så ingen fara på taket.

Taskig uppdatering, jag vet. Blir skärpning på det!








The lucky one.


En film som helt klart ska ses när den kommer ut:



Bara jag som blev smått (läs: väldigt) förvånad över att se Zac Eftons namn? Trodde inte att det var han förrän hans namn dök upp i slutet. Killen har växt till sig. Helt klart till det bättre.





Fascination.


Jag vet inte vad, men något med den här kvinnan fascinerar mig. Hon har ett speciellt utseende och hon är så förbaskat vacker. Hon får en att vilja köpa de mest konstiga plaggen och hennes garderob och klädstil slutar aldrig att chocka. Hon står helt klart ut ur mängden. Och nog tusan får hon mig att vilja klippa håret kort igen. Om det inte vore för den lilla detaljen att mitt hår lockar sig något fruktansvärt när det är kort. Men alltså. Ja. Njut eller något sånt. För den här kvinnan är en jäklans inspirationskälla. På min dator hittar man en inspirations-mapp och där i har den här kvinnan fått en helt egen mapp. Så jävla bra (snygg) är hon.





Angelica Blick.







LA.


Hittade den här videon på Andreas blogg och vad kan man säga? Blir så sjukt sugen på att ta en enkelbiljett och flytta till LA. Tänk att få uppleva varma dagar, solnedgångar och fan, alltihopa. Ju längre tid som gått i denna lilla stad, desto mer känner jag att jag måste få resa någonstans innan jag kvävs. Nytt land, nya människor och nästan ett nytt liv. Åh. Se videon och jag vet att ni också kommer bli sugna.









Since I left you.


Detta har hänt sedan jag tog en paus från bloggen:




Jag åkte till Stockholm med min fina och bodde på nya Scandic-hotellet, Victoria Tower. Bästa? Hotellfrukost!




Vi stannade till vid NK för att njuta lite av julskyltningen. Eller okej. Jag tvingade dit Johan.



Innan vi åkte tillbaka (vi bodde ju ute i Kista) så köpte jag lite brända mandlar. Original, kanel och vanilj!



Vi åt middag på hotellet och, iallafall jag, kände mig som världens bonde när de slängde fram menyerna som var Ipads! Lyx.



Johan tog pepparstek och jag tog oxfilé med pasta, lustig kombination men himla gott!



I veckan fick jag en (tidig) julklapp av en fin vän. Stört fin julklapp med. En bok för anteckningar som har omslaget "I have a dream", som sades av vår Martin Luther King.



Samt ett inramat fotografi som togs i Uganda. Tack finaste du. Blev himlans rörd av det här.



Har fortfarande lyckats hålla mig till "en chokladbit/lucka om dagen"! Vilket är väldigt stort med tanke på mitt förflutna. Brukar sluta med att jag öppnar alla på en och samma dag.





Ärtbullebak!! Godaste ju. Blev helt upp och ner när vi bakade på en vardagskväll istället för helgmorgon och dessutom var inte syster med. Men resultatet blev ju lika gott som alltid!



Sen så har jag spenderat några timmar (eller okej, en hel natt) på sjukhus. För andra gången på ett halvår så gjorde min mage så ont att jag hade kunnat skänka bort alltihopa, så jag och mamma åkte in direkt. Och precis som förra gången misstänkte dem blindtarmen. Dock var det mycket värre i fredags än när jag åkte in i juli. Trodde jag skulle dö av smärtan ett tag. Inte hjälpte det av att nålen där de hade droppet satt utanför blodkärlet så all vätska åkte rakt ut i armen, ni anar inte hur ont det gjorde. Stor som en ballong blev armen med. Jag tackar gud för den snälla sköterskan som fixade droppet och allting. Iallafall, nu är jag hemma igen, fortfarande med den där onödiga kroppsdelen inuti kroppen som är lite öm just nu. Får jag lov att åka in igen på grund av blindtarmen så tänker jag se till att jag blir av med den, om jag så måste skära ut den själv.

Nu iallafall har jag ett rum i behov av städning och lite prylar som är i behov av att paketeras in. Over and out.




Ur Kärlekens historia.


Det första språk som mänskligheten ägde var gesterna. Det fanns inget primitivt hos detta språk som flöt ut från människornas händer, ingenting vi säger idag som inte kunde sägas med den oändliga mängd rörelser som var möjliga att utföra med de fina benen i fingrarna och handlederna. Gesterna var komplicerade och subtila och hade en finess i rörelsen som totalt har försvunnit sedan dess.

Under Tystnadens tidsålder samtalade folk mer, inte mindre. För att kunna överleva krävdes det att händerna nästan aldrig var stilla och därför var det bara under sömnen (och ibland inte ens då) som folk inte sade något till varandra. Man skilde inte på språkliga gester och livsnödvändiga gester. Arbetet med att till exempel bygga ett hus eller tillaga en måltid var i lika hög grad ett uttryck som när man gjorde tecknet för Jag älskar dig eller Jag menar allvar. När en hand användes för att dölja ansiktet då man blivit skrämd av ett högt ljud var det något som blev sagt, och när fingrarna användes för att ta upp det som någon annan hade tappat sa man någonting; till och med när händerna var i vila var det något som blev sagt. Naturligtvis skedde missförstånd. Det hände att man kanske lyfte ett finger för att klia sig på näsan och om man just då råkade se på sin älskade, kunde den älskade ha misstolkat det som den inte helt olika gesten för Nu inser jag att det var fel att älska dig. Sådana misstag var hjärtslitande. Men ändå, bara för att folk visste hur lätt det kunde ske, för att de inte gick omkring och inbillade sig att de förstod allt som andra sa, hade de vant sig vid att avbryta varandra och fråga om de hade förstått rätt. Ibland var sådana missförstånd till och med önskvärda eftersom det gav folk en anledning till att säga. Förlåt mig, jag kliade mig bara på nästan. Naturligtvis vet jag att jag alltid har gjort rätt i att älska dig. Eftersom dessa misstag skedde så ofta utvecklades gesten för att be om förlåtelse till sin allra enklaste form. Genom att helt enkelt öppna handen sa man; Förlåt mig.

Med ett enda undantag finns det nästan inte några uppteckningar alls av detta första språk. Undantaget, som är grunden för all kunskap i ämnet, är en samling med sjuttionio förstenade gester, avtryck av mänskliga händer som stannat kvar mitt i en mening och som finns på ett litet museum i Buenos Aires. Ett avtryck visar gester för Ibland när det regnar, ett annat Efter alla dessa år och ett tredje Var det fel att älska dig? De hittades 1903 i en grotta i Marocko av en argentinsk läkare vid namn Antonio Alberto de Biedma. Under sina svåra fotvandringar i Atlasbergen hittade han grottan där de sjuttionio gesterna av intryckta i skifferleran. Han studerade dem under många åt utan att komma svaret på gåtan närmare, ända tills han en dag då han redan drabbats av den feber och dysenteri som skulle ta hans liv plötsligt märkte att han kunde tolka innebörden hos de fina rörelserna av händer och fingrar som fångats i stenen. Kort därefter fördes han till ett sjukhus i Fez och när han låg för döden rörde sig hans händer som fåglar och formade tusentals gester som varit försvunna under alla de där åren.

Om det ibland händer att ddina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner din främmande för – om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig – då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre. Det är inte det att vi har glömt bort gesternas språk helt och hållet. Vanan att röra händerna då vi talar är en kvarleva från den tiden. Att klappa händer, peka, göra tummen upp: allt detta är rester av gamla gester. När man håller varandra i hand till exempel är ett sätt att minnas hur det känns att vara tysta tillsammans. På natten, när det är för mörkt för att vi ska kunna se, är det nödvändigt att teckna på varandras kroppar för att vi ska kunna göra oss förstådda.

 

 

 

 



How bad do you want it?





Don't quit. You're already in pain, you're already hurt. Get a reward from it.






Femte december.




Älskade du.

Ja, det blev en liten seg start uppenbarligen! Iallafall, fortfarande mycket känslor som tumlar runt inom mig. Men vi tar det dag för dag. Har fått en massa plugg överstökat (skönt!) även om det är lite kvar innan man kan säga tack och adjö för det här året. I helgen har jag varit hundfiskochhus-vakt! Mami och Papi har nämligen spenderat de senaste dagarna i England så jag och min Johan har bakat, kollat på film och ätit en massa popcorn. Idag har jag därför städat nästan hela huset så mamma ska bli glad när hon kommer hem. Imorgon däremot... ska det bakas ärtbulla! Och som jag har längtat. Nybakad ärtbulla med massa smör och så en ostskiva eller två. Smaskens. Om 18 dagar, 13 minuter och några sekunder är det julafton. Mys! Over and out.






Första december.


Jag tror det är dags att komma tillbaka. Ja. Det är det nog. Förra veckan var allting svartare än nätterna dessa novembernätter (fast nu är det äntligen december!). Det var svart och allting kändes hopplöst och jag ville mest ligga under täcket och stanna där. Ville stanna upp hela livet. Nu ser jag iallafall ljuset i ett mörkt rum. Det lyser inte särskilt starkt, men det finns där. Jag börjar komma upp på fötterna igen, sakta men säkert! Att jag har en fin familj och en underbar pojkvän har hjälpt. Fast det bästa (just nu då) är att jag har en chokladkalender att öppna! Sov hos min man inatt så har inte hunnit öppna den än. Förbaskat fint det. Men nu vet ni iallafall, jag är tillbaka.

Justja, tack till de fina själar som trots mina senaste ord har fortsatt att kika in här. Hade jag vetat vilka ni var så skulle ni allihop få en julekram.

Och sen, till en av de finaste av vänner som sade (angående mitt senaste inlägg): "Du skriver att personen du ser i spegeln inte är din bästa vän. Vet du varför? För att hon är MIN bästa vän. Vackraste du. Kom hem.









RSS 2.0