Första december.


Jag tror det är dags att komma tillbaka. Ja. Det är det nog. Förra veckan var allting svartare än nätterna dessa novembernätter (fast nu är det äntligen december!). Det var svart och allting kändes hopplöst och jag ville mest ligga under täcket och stanna där. Ville stanna upp hela livet. Nu ser jag iallafall ljuset i ett mörkt rum. Det lyser inte särskilt starkt, men det finns där. Jag börjar komma upp på fötterna igen, sakta men säkert! Att jag har en fin familj och en underbar pojkvän har hjälpt. Fast det bästa (just nu då) är att jag har en chokladkalender att öppna! Sov hos min man inatt så har inte hunnit öppna den än. Förbaskat fint det. Men nu vet ni iallafall, jag är tillbaka.

Justja, tack till de fina själar som trots mina senaste ord har fortsatt att kika in här. Hade jag vetat vilka ni var så skulle ni allihop få en julekram.

Och sen, till en av de finaste av vänner som sade (angående mitt senaste inlägg): "Du skriver att personen du ser i spegeln inte är din bästa vän. Vet du varför? För att hon är MIN bästa vän. Vackraste du. Kom hem.









Kommentarer

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0