Ur Kärlekens historia.


Det första språk som mänskligheten ägde var gesterna. Det fanns inget primitivt hos detta språk som flöt ut från människornas händer, ingenting vi säger idag som inte kunde sägas med den oändliga mängd rörelser som var möjliga att utföra med de fina benen i fingrarna och handlederna. Gesterna var komplicerade och subtila och hade en finess i rörelsen som totalt har försvunnit sedan dess.

Under Tystnadens tidsålder samtalade folk mer, inte mindre. För att kunna överleva krävdes det att händerna nästan aldrig var stilla och därför var det bara under sömnen (och ibland inte ens då) som folk inte sade något till varandra. Man skilde inte på språkliga gester och livsnödvändiga gester. Arbetet med att till exempel bygga ett hus eller tillaga en måltid var i lika hög grad ett uttryck som när man gjorde tecknet för Jag älskar dig eller Jag menar allvar. När en hand användes för att dölja ansiktet då man blivit skrämd av ett högt ljud var det något som blev sagt, och när fingrarna användes för att ta upp det som någon annan hade tappat sa man någonting; till och med när händerna var i vila var det något som blev sagt. Naturligtvis skedde missförstånd. Det hände att man kanske lyfte ett finger för att klia sig på näsan och om man just då råkade se på sin älskade, kunde den älskade ha misstolkat det som den inte helt olika gesten för Nu inser jag att det var fel att älska dig. Sådana misstag var hjärtslitande. Men ändå, bara för att folk visste hur lätt det kunde ske, för att de inte gick omkring och inbillade sig att de förstod allt som andra sa, hade de vant sig vid att avbryta varandra och fråga om de hade förstått rätt. Ibland var sådana missförstånd till och med önskvärda eftersom det gav folk en anledning till att säga. Förlåt mig, jag kliade mig bara på nästan. Naturligtvis vet jag att jag alltid har gjort rätt i att älska dig. Eftersom dessa misstag skedde så ofta utvecklades gesten för att be om förlåtelse till sin allra enklaste form. Genom att helt enkelt öppna handen sa man; Förlåt mig.

Med ett enda undantag finns det nästan inte några uppteckningar alls av detta första språk. Undantaget, som är grunden för all kunskap i ämnet, är en samling med sjuttionio förstenade gester, avtryck av mänskliga händer som stannat kvar mitt i en mening och som finns på ett litet museum i Buenos Aires. Ett avtryck visar gester för Ibland när det regnar, ett annat Efter alla dessa år och ett tredje Var det fel att älska dig? De hittades 1903 i en grotta i Marocko av en argentinsk läkare vid namn Antonio Alberto de Biedma. Under sina svåra fotvandringar i Atlasbergen hittade han grottan där de sjuttionio gesterna av intryckta i skifferleran. Han studerade dem under många åt utan att komma svaret på gåtan närmare, ända tills han en dag då han redan drabbats av den feber och dysenteri som skulle ta hans liv plötsligt märkte att han kunde tolka innebörden hos de fina rörelserna av händer och fingrar som fångats i stenen. Kort därefter fördes han till ett sjukhus i Fez och när han låg för döden rörde sig hans händer som fåglar och formade tusentals gester som varit försvunna under alla de där åren.

Om det ibland händer att ddina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner din främmande för – om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig – då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre. Det är inte det att vi har glömt bort gesternas språk helt och hållet. Vanan att röra händerna då vi talar är en kvarleva från den tiden. Att klappa händer, peka, göra tummen upp: allt detta är rester av gamla gester. När man håller varandra i hand till exempel är ett sätt att minnas hur det känns att vara tysta tillsammans. På natten, när det är för mörkt för att vi ska kunna se, är det nödvändigt att teckna på varandras kroppar för att vi ska kunna göra oss förstådda.

 

 

 

 



Kommentarer

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0