YESTERDAY.






Bjuder på några bilder i den bästa kvalitén, iphonen som gäller med andra ord. Fick skäll av min gode vän Bella nyss som sa att det var dags för uppdatering och nu när jag kollade så var det över fyra dagar sen ett inlägg dök upp här. Inte bra. Så, hur har hänt i helgen? Jobb fredag och lördag, mys med favoriterna i villan, världens köttpass på gymmet och på söndagen fyllde Malin år så vi slog på stort. En prinsesstårta, en hemmagjort tårta, kladdkaka och chokladbollar. Ska det vara så ska det vara!

Och ungefär där slutade min inspiration för dagens inlägg. Lovar att bättre mig på uppdateringsfronten!





GENOM ELD. (13)


ONSDAG

Precis som igår och i förrgår och dagen innan det. En blå himmel, varma solstrålar, grönt gräs som kittlas och en pojke med lockigt hår. Vi befann oss på ängen igen och denna gång låg vi på rygg, med fötterna bort från varandra och med vårat högra öra bara någon centimeter från den andras. Lite variation tänkte vi, som alltid ligger bredvid varandra och dessutom ser det alltid så mysigt ut på film. Så där låg vi och betraktade molnen som sakta gled förbi samtidigt som vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Sedan vet jag inte vad som hände, men jag tänkte att om sanningen ändå ska fram, så varför inte nu? Precis just nu.

- Oskar? Jag var hos läkaren för någon vecka sen.

Hade jag legat bredvid honom så hade jag antagligen känt hur han stelnat till vid mina ord, men nu gjorde jag inte det. Den enda reaktionen jag uppfattade var att hans andning först blev knäpptyst innan den sakta fortsatte som vanligt.

- Han.. (djupt andetag) han vet inte hur lång tid jag har kvar. Vi pratade om månader och nästan år, men nu. Nu tror han att det handlar om veckor och jag vet inte. Jag har inte vetat hur jag skulle berätta det och nu kommer allting på samma gång, för du borde ju veta eftersom jag älskar dig. Och jag ville inte bara helt plötsligt försvinna för du skulle vara den första som märkte det och nu pratar jag på och snälla säg nånting.

- Oskar?

Jag har nog aldrig varit så här rädd. Tystnaden var brutal. Det var som om tusen känslor var instängda i en liten bubbla som täckte mig och Oskar. Tusen känslor som förtvivlat försökte undvika att krocka med varandra. Jag blundade, för det man inte kan se finns inte och jag ville inte se alla tusen känslor. En rörelse till höger om mig och jag tror att något gick sönder inom mig. Oskar hade ställt sig upp. Hans steg lät lätta mot den mjuka marken och för varje sekund så hördes dem allt mindre innan dom försvann helt. Jag låg kvar och kände mig mer ensam än någonsin. Jag grep tag om gräset som låg runt om mig och min andhämtning blev allt annat än regelbunden. Ibland svek andetagen mig helt.

Jag vet inte hur det gick till men på något vis så tog jag mig hem. Upp för trappan där det fjärde steget knarrar, in i badrummet och snabbt stänga dörren bakom mig. Jag vred på kranen till badkaret och sjönk ner på golvet. Mina händer skakade när jag knäppte upp byxorna och ögonen gjorde nästan ont på grund av mina försök att hålla tårarna borta. Vattnet i badkaret brände mot min hud och kroppen skrek av protest, men jag stängde av den. Jag slöt ögonen och sjönk ner under vattnet. Det var alltid så tyst och stilla där, oavsett vilket vatten man befann sig i. Någon minut gick och min luft började ta slut, men jag låg kvar. Till slut var det som om mina lungor darrade av utmattning och jag satte mig upp för att få luft. Istället föll dom där tårarna som aldrig tar slut.

Timmarna gick och jag spenderade dom alla på min säng, stirrandes upp i den alldeles för vita taket. Vad skulle hända nu? Jag hörde några steg ute i hallen, dom hade bråttom och var allt annat än försiktiga mot golvet. Så jag reste mig upp, både rädd och nyfiken för den som snart var utanför min stängda dörr. Dörren öppnades. Oskar.

Han tog tre snabba steg fram till mig, tog mitt ansikte i sina händer och pressade sina läppar mot mina. Så hårt att det nästan gjorde ont, men allteftersom sekunderna gick så lättade han på sina läppar tills det tillslut var den kyss jag kände igen. När han sedan drog undan ansiktet så kollade han rakt in i mina ögon, kanske längre in än så. Det sägs att vissa kan se ens själ genom ögonen. Oskar såg livrädd ut, vilket skrämde mig, men han log samtidigt. Det leende han hade när man motbevisade honom vilket betydde att han hade fel men han viftade alltid bort det på något vis. Och i slutänden var det som om han hade rätt i alla fall.

- Man måste dö några gånger innan man kan leva.

 

 

 

 


SÄLJES.




Från Cubus, storlek 36. Använd en gång så är i utmärkt skick. 500 riksdaler. Lämna en kommentar eller mejla till Lingels@hotmail.com om du är intresserad!




KONSUM-BEA BLIR GAMMAL OCH GRÅHÅRIG.











Som vanligt har du en del av mitt hjärta i din hand. Om 68 dagar är det min tur och då gör vi krogarna osäkra!





BEATRICE.




Idag var det nästan ljust när jag och mamma åkte till skolan! När vi kom fram till Leksand var himlen så där fint rosa.



Och idag är det den 26e januari vilket betyder att finaste Bea fyllde vuxen! Grattis min älskade vän!




Jag överraskade med en vaniljsemla (som hon delade med mig!) och ett par örhängen. Bea är bra. Funderar på att ägna ett inlägg till henne, nu när hon är betala-räkningar-ta-körkort-dansa-på-krogen-gammal!






CRAVINGS.




Någon som har lust att låna lite cash till en stackars flicka som drömmer om finaste pälsjackan? Ingen? Dumma päls. Varför så fin och varför så dyr? Funderar på att sälja en annan jacka för att ha råd med denna..


UPDATE: Fuck it (får man skriva så?). Jag säljer en jacka i hopp om att pälsen blir min.






GENOM ELD. (12)


MÅNDAG

Vi levde igen. Oskar och jag. Dagarna spenderades på en äng där gräset var så högt att man försvann om man la sig ner. Jag fick ett sms just denna morgon där han bad mig komma. Smset gjorde att jag fullkomligt flög upp ur sängen och hoppandes genom huset tog på mig kläderna. När shortsen skulle på ramlade jag in i både bord och dörr, men lite blåmärken har aldrig skadat.

Jag stannade vid ängens kant. Ingen syntes till så jag ropade hans namn. Tystnad. Sedan hörde jag plötsligt något och tystnaden bröts av ett ljud endast en gitarr kan skapa. Ett par steg framåt och jag närmade mig källan till ljudet, så jag fortsatte gå. Mina läppar kunde inte sluta le och jag undrade om han såg mig där han låg gömd i gräset. Sedan hördes mitt namn till höger om mig. När jag kom närmare la han sig ner igen och två steg ifrån honom stannade jag upp för att betrakta något vackert. Solen nästan reflekterades i hans chokladbruna, lockiga hår. Skulle han ställa sig upp så skulle han på något vis ligga kvar då gräset låg tätt intill hans konturer, likt snön då man gör en snöängel. Gitarren vilade mot hans mage och hans fingrar lekte som vanligt över strängarna. Som om det var helt naturligt, som om det var det enklaste här i livet. Hans beiga shorts och vita tshirt var fulla med både gräs- och jordfläckar. Men han såg så lycklig ut där han låg. Så jag la mig bredvid honom. Gräset kittlade min nakna hud precis som det ska göra om sommaren.

Oskar slutade spela och tog min hand. Han höll den hårt i sin. Jag rullade över på mage och vilade min överkropp mot hans bröst. Försiktigt rättade han till en hårslinga och la den bakom mitt öra. Jag lutade mig framåt, kollade han i ögonen, ända tills det bara var en centimeter eller två mellan våra läppar. Hans andetag nästan utbyttes med mina då vi var så nära. Hans hand mot min hals. Jag lutade mig lite mer, det var precis så att våra läppar nuddade varandra. Sen kunde jag inte hålla mig längre, utan började skratta och nästan sprang därifrån. Han suckade och log, innan han flög upp på fötterna och satte av efter mig.

Och när vi sprang runt där på en sommaräng under solen så slog det mig att jag hade nog inte kunnat vara lyckligare. Vad mer behövdes? Jag kunde inte begära något mer av livet.

Till slut fick Oskar tag på mig och närmast brottade ner mig och gav mig antagligen alldeles för många gräsfläckar på köpet. För första gången på alldeles för länge kände jag hur jag skrattade med hela kroppen, hela jag var alldeles varm. En snabb bön till gud att om jag skulle dö, så kunde jag väl ändå få dö så här?

Oskar utsatte mig för samma sak som jag gjort bara några minuter tidigare. Men precis när jag trodde att han skulle ge upp och kyssa mig, så lät han sin kind smeka min och viskade sen i mitt öra.

Jag älskar dig.

Sen kysstes vi. Och jag blev knäsvag, fick gåshud och försvann i hans kyss på en och samma gång.

Okej gud. Du kan låta mig dö nu.







DON'T STOP 'TIL YOU DROP.








Lite så här önskar jag att festerna var här i Leksand. Med dans tills svetten rinner, kyssar i hörnen och total eufori. Ibland känner jag mig så klar med denna stad. Som om jag har gjort mitt här och jag liksom inte hör hemma här längre. Men ett och ett halvt år kvar, sen dansar jag hand i hand med friheten.

Så, hur var Uppsala? Hur mysigt som helst! Om man bortser från att jag snorade så mycket att en hel toarulle gick åt och att jag hostade tills jag nästan spydde. Okej förkylningen, det är dags för dig att gå nu. Hejdå. Jag kommer inte sakna dig.



Sources: Floras.






TRE AV FEM AV SJU.




Av veckans alla dagar så har fem passerat. Tre av dessa har jag spenderat hemma i min ensamhet och varit så förkyld att jag gått runt och svurit för mig själv. Denna vecka har innehållit tårar, klumpar i magen och ont i själen. Den har innehållit hosta, högar med snytpapper och 3 säsonger av The last airbender. Den har även innehållit lite glädje, dans till hög musik och insikt. En lite ovanlig vecka med andra ord. Dock avslutar vi den väldigt fint, jag tar nämligen en helg i Uppsala för att hälsa på syster!






THOUGHTS THAT COME IN NIGHT.




"If we spend our time with regrets over yesterday, and worries over what might happen tomorrow, we have no today in which to live."





ÅH LINKÖPING, DU GÖR MIG ALDRIG BESVIKEN.




I fredags vid tolvslaget kom jag och Olivia fram till Linköping. Där överraskade vi Linnea som började gråta av lycka. Dock var jag och Olivia totalt slut efter minimal sömn samt tågresan, så vi tog det mest lugnt.



Sen gick vi och handlade inför helgen och när vi kom tillbaka så blåste jag upp över 60 ballonger! Linnea försvann sedan på träning och då passade jag och Olivia på att göra det megamysigt. Jag skulle vilja ha ballonger i taket jämt.



Efter att Linnea lyckats få en allergichock och fått lov att sticka sig själv med en spruta i benet, så var det dags för middag på Steve's. Hon fyllde 18 år på lördagen så vi samlades 11 tjejer.



Fina Olivia.



Jag tror att alla tog kycklingspett (bilden) utom jag som tog fish and chips.



Fina Linköpingsbor! Karolina, Malin, Moa och Rosalie.



Allihopa ansåg att det ska synas att man fyller 18, så Linnea fick promenera genom staden med allt detta på sig.



När vi kommit hem till Linnea igen så hade vi tårttävling! Himlans bra idé.



Resten av kvällen åt vi tårta, berättade historier och skrattade. Precis som det ska vara.



Och ungefär så här hittade man Linnea resten av helgen. Ensam i köket med en sked i handen och en tårta i närheten. Hon fick i sig hela två tårtor (själv!) på två dagar. Helt galet.

På lördagen gick vi ut på stan. Ja, efter att ha ätit munkar och tårta till frukost. Vi hittade en massa smått och gott. Därefter hyrde vi film och spenderade resten av kvällen som ett par packade sillar i Linneas bäddsoffa. Det var liksom precis som det ska vara. Inget komplicerat. Idag blev det pannkakor till frukost innan jag och Olivia satte oss på tåget hem. Längtar tillbaka lite, Linköping är en väldigt bra stad. Den känns mycket enklare än Leksand. Dock skulle jag kunna lägga mig ner och gråta just nu, jag glömde nämligen min kudde där nere. Glömde även lite kläder men dom struntar jag i, kudden är så mycket mer än en kudde! Skämt åsido. Nu ska jag duscha och sen sova. En fullspäckad vecka väntar.





GENOM ELD. (11)

Jag satt på en bänk vid en busshållsplats. Det fanns inget svar på frågan om vart jag tänkte åka. Allt som fanns i mina tankar var att jag måste åka någonstans för att samla styrkan att berätta för Oskar. Jag torkade bort en tår som sakta rann nerför min kind. Någon satte sig bredvid mig och jag sänkte huvudet för att inte låta denne se mitt ansikte.

- Jag heter Anders.

Jag kollade sakta upp. En man i 40års-åldern satt bredvid mig med rynkor längs ögonen och en mun som log litegrann.

- Pauline.

Jag nästan viskade fram mitt namn.

- Så det är du som får min son att smyga ut genom fönstret om nätterna.

Mina händer grep lite hårdare om bänkens kant och jag kunde inte för allt i världen förstå hur han kunde veta vem jag var. Jag hade aldrig träffat honom. Han måste ha sett frågan som stod skriven i mitt ansikte, för han sa:

- Oskar brukar prata om dig, det var så jag kunde veta vem du var.

- Vad har han sagt?

- Att han aldrig har mått så bra. Och du som inte känt honom innan kanske inte har märkt det, men du har förändrat honom. Ända sedan hans mor dog har det varit alltför sällan som jag sett han le. Nu ler han så fort jag nämner ditt namn.

- Gör han?

Han nickade sakta och kollade ut mot den gröna skogen mitt emot oss.

- Pauline. Jag vet om ditt tillstånd.

Åh herregud. Blicken sänkte sig igen och jag tänkte att dom ord jag skulle få höra nu, var att han antagligen ville att det skulle ta slut innan jag försvann för evigt.

- Jag kommer dö.

- Vi kommer alla att dö. Vi kan dö imorgon, vi kan ha förlorat någon under denna stund vi suttit här. När Oskars mor dog så ifrågasatte jag ofta Gud. Eller snarare, jag ifrågasatte hans handlingar. Det fanns gånger då jag kollade upp mot himlen och sa högt ”vad fan håller du på med?”. Ursäkta ordvalet. Nuförtiden däremot så ångrar jag ingenting, jag menar att det inte finns någonting jag önskar att jag sagt eller gjort. Hon var vacker varje dag, så jag lät henne höra det varje dag. Jag älskade henne varje dag, så jag viskade det i hennes öra varje dag. Även i slutet då hon inte längre mindes vem jag var.

- Jag är ledsen. Men jag förstår inte vad det har med mig att göra?

- Du kanske kommer dö Pauline.

- Jag kommer dö.

Han kollade mig rätt i ögonen och log när han sa nästa mening.

- Men du är inte död än.

Det var som om någon slagit mig hårt över kinden. Nej, jag var inte död än.  Jag flög upp från bänken och sa att jag måste gå, Anders nickade och log. Det var som om han förstod. Jag sprang så snabbt mina ben förmådde. Kanske lite snabbare ändå. Även om pulsen slog snabbare än vanligt och jag var mer andfådd än någonsin, så kände jag det inte. Inte förrän jag sprungit upp för uppfarten, slängt upp dörren och hade Oskar framför mig så märkte jag att jag var så andfådd att jag inte ens kunde prata.

- Pauline, lugn! Vad har hänt?

Jag bestämde mig att det skulle ta för lång tid att vänta på att talförmågan skulle komma tillbaka, så jag slängde mig helt enkelt emot honom. Jag snubblade och min panna slog emot hans haka. Hans skratt fyllde rummet och mina kinder blev lite rödare än de varit innan. Men han måste förstått vad jag tänkt göra, för han la sin högra hand under min haka och höjde mitt ansikte så mina ögon mötte hans. Den vänstra handen smekte mitt hår och stannade vid min nacke. Han drog mig närmare och hans läppar mötte mina. Precis som alla andra gånger så blev mina knän lite svagare för varje sekund, men jag brydde mig inte. För det var inte en kyss som påminde oss båda om att jag var trasig. Nej, denna kyss som liknade en äng om sommaren, den första morgonfrosten, en fjärils vingslag och allt du drömmer om, påminde om allt annat än det. Den sa helt enkelt att mitt hjärta fortfarande slog. Även om det inte var mitt längre. Det tillhörde Oskar.

 

 

 

 


WEHEARTIT.JANUARI


Idag var inte världen någon vacker plats. Tårarna föll och jag undrade vad Gud egentligen håller på med. Så jag försökte muntra upp mig själv genom att göra denna månads weheartit-inlägg. Rådjuret och kattungen hjälpte rätt mycket.








11 vs 2.





Här skulle del 11 varit. Istället för att skriva den skrev jag dock nästan halva kapitel två. Och det är ju faktiskt bättre än att inte skriva alls.





WANTED.




Jag vill gå runt med små, fina strumpor i mina skor. Har börjat tycka att med rätt strumpor så är det himlans fint.



För dagar utan inspiration eller ork så vill jag ha en cape eller två. Älskar tanken på att gå runt i en filtliknande sak. Hur skönt vore inte det på långa skoldagar?



Och åh. En pälsjacka. Är kär i just dessa två. Från HM och MQ. Känner att en päls gör vintern lite trevligare än en stor vinterjacka.



Sen skulle jag vilja ha en lägenhet som denna. Enkel, utan en massa småpyssel och i färgerna svart/vit. Älskar bilden till vänster utan att riktigt veta varför. Åh, jag känner mig så redo att flytta hemifrån och jag blir nästan deprimerad vid tanken på att det är minst 1,5 år kvar. Fast inte ens det eftersom jag sticker till USA efter gymnasiet och kommer bo i ett hus med andra människor då. Okej, så ungefär två år kvar. Även om jag vet att tiden kommer gå alldeles för fort så längtar jag.



Sources: My, Flora, Garypepper, Victoria, Karin.





CHUCKANDBLAIR. BLAIRANDCHUCK.








Perfektion.






6 JANUARI 2011.


Önskar att jag kunde ge er nästa del på novellserien eller bilder på något fint. Men det är helt stopp. Jag tror jag behöver komma tillbaka till rutinerna, till skolan. Men nu är det bara några dagar kvar sen är det bara att köra! Dom senaste dagarna har jag varit med fina vänner, läst litegrann, skrivit på boken och ja, inte så mycket mer. I tisdags kom ett stort brev hem till min syster med det första kapitlet. Att hon inte har hört av sig gör mig så nervös att jag blir helt galen. Men jag fortsätter skriva ändå och andra kapitlet känns lättare på sätt och vis. Jag kan nog klara av den här drömmen. Jag ska klara av den.

Pratade med Felicia imorse och tydligen har båda två haft konstiga drömmar om våra ex. Någon mer som känner igen sig? Det är lustigt det där, hur någon som förut var en så stor del av ens liv inte är det längre. När man tänker efter.

Ikväll vankas det klassfest och precis som förra gången lockar en hemmakväll lite mer, men eftersom förra gången blev hur kul som helst så får jag ta mig dit. I helgen däremot kör vi lite sista minuten-mys innan skolan börjar igen och det känns välbehövligt. Dessutom längtar jag efter att få klä mig i annat än mjukiskläder. Fick hem en stor, stickad tröja vid jul och har gått i den konstant sen dess. Det håller inte riktigt i längden. Nu däremot pratar jag alldeles för mycket igen. Puss.






NYÅRSLÖFTEN




Eller ja, snarare små mål för 2011.

- En god gärning som uppfylls redan denna vecka
- Komma med i landslaget och därmed få åka till Venedig
- Halva boken ska vara klar innan året är slut
- Köpförbud (Lisa, du har kläder i garderoben. Nej, du behöver inte den där tröjan) Önska mig lycka till!
- Ett besök i London
- Vara en bättre och starkare människa




2010 - SEPTEMBER TILL DECEMBER.


SEPTEMBER


I september var himlen fortfarande blå och solen lyste fortfarande varmt, men lövens gröna färg försvann.



Jag tog en weekend nere hos min andra halva i Linköping, en välbehövd helg!




Sen var vi lite festsugna så då skulle vi köra på parken. Jag var där en timme sen fick jag nog och åkte hem för att sova istället.

OKTOBER


I oktober kom den första morgonfrosten.



Vi hade årets antagligen roligaste kväll. Dom sjukaste videosarna spelades in denna kväll och jag måste tillägga att vi inte hade en droppe alkohol i blodet.




Sen kom halloween och även om det inte riktigt var vår typ av folk där så hade vi riktigt kul. Även denna kväll spelades det in en massa videos.

NOVEMBER


I november fick jag den finaste presenten av Felicia. En bok där hon klistrat in mina novellserier. Dom sitter helt huller om buller, men jag blev alldeles varm i hjärtat ändå.



Jag gjorde debut på Lucky med min Malin. En kväll som nästan var för händelserik. Tror inte jag själv riktigt hängde med under allt som hände.

DECEMBER


Sen kom årets sista månad och den kunde inte ha varit vackrare. Gång på gång vaknade jag till ett vitt landskap där morgonsolen lyste mellan träden.



Jag började skriva boken på allvar och vet ni vad? Första kapitlet är klart!



Jag fikade med två vackra vänner.



Jag tog priset som årets roligaste när jag överraskade Bea.



Vi hade en himlans fin julafton.



Och sen tog liksom året slut. Nu har vi börjat om igen.

Jag vet att man alltid säger detta, men det här året kommer bli ett av dom bästa i mitt liv. Jag känner det i hela mig.





GARYPEPPERVINTAGE.BLOGSPOT.COM




Bland det vackraste jag sett på senaste tid. Inte bara omgivningen jag syftar på. Utan kontrasten mellan gult och babyblått. Smyckena som binder ihop nagellacket och klänningen. Dom hjärtformade ballongerna som inte vill annat än att försvinna upp i det blå. Helheten.





SÅ BÖRJAR VI OM PÅ NYTT IGEN.
















Vilken kväll. Vi samlades alla tjejer hemma hos Minja där en trerättersmiddag var planerad. Vi började med toast skagen som var hur god som helst, därefter blev det kyckling med klyftpotatis (det var ungefär här min tighta klänning kändes ännu tightare) och så avslutade vi med min efterrätt, turkisk yoghurt blandat med vitchoklad och så bär till det. Kanon gott! Dock resulterade det i att jag drog ner dragkedjan på min klänning och var beredd att åka hem och sova. Den där trerätters tog knäcken på mig. Sen körde vi lite lekar som vi varvade med lite prat som i sin tur resulterade i en massa skratt. Därefter tog vi på oss tjockjackorna och promenerade ner till en fest där vi kramades på tolvslaget. Sen satte sig jag och Johanna på oss promenadskorna igen och tog oss in till Åkerö. Där dansade vi och träffade ännu mer trevligt folk. Runt tre-snåret var vi fem stycken som drog till Pauline för att sova. Men istället för sömn så fick jag en väldigt lång pratstund och fjärilar i magen. 2011 kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Men som jag sa innan, jag är nöjd så länge jag får stå bland dom jag älskar på tolvslaget.

När jag la in bilderna från gårdagen så döpte jag mappen till "januari". Och först då slog det mig att det verkligen är ett nytt år. Det är inte som att börja på en helt ny bok. Det är mer som ett nytt kapitel, så man fortfarande minns vem man var igår. Det är januari. Det känns nästan konstigt att säga det.

2011, gör mig inte besviken.







RSS 2.0