ALANYA.


Och här kommer bildbomben från Turkiet!



I flyget dit så fann jag dom sötaste molnen.



Vi bodde på ett hotell som inte alls var så bra som vi trodde, så vi höll mest till på stranden. Vilket inte var oss emot då lugnet där passade oss och vågorna var perfekta.



Vågorna gav stenarna en knuff upp på stranden och tog sedan med sig dom ner i havet igen, vilket resulterade i att de flesta stenarna var runda och lena som en bebiskind.



På midsommarafton så var det självklart att vi skulle fira lite. Så vi tog en mojito till lunch och strawberry daiquiri till middag (självklart mat också). Strawberryn drack vi på ett ställe som hette Bistro mango och där lyckades vi hamna fyra kvällar. Helt underbart ställe. Servitörerna dansade på baren, skämtade och skrattade med oss, jonglerade med flaskor och kramades oss varje kväll vi skulle lämna dem.



Här åt vi middag på hotellet (för sista gången) innan vi drog oss ut för att fira midsommar på Mango.



Jag och Mama, som dom kallade henne där nere. Hon blev liksom allas extra mamma kan man säga. Fina Åsa!



Dagen då denna kortet tog så hade jag och Johan så mycket överenergi att vi spårade totalt. Vi brottades, stod på huvudet, kastade sten på varandra, flög flygplan och tog en massa kort (det ena fulare än det andra).



Kärleken.



Johan, hans syster Frida och jag.



En kväll kände vi att vi inte bara kan ligga på stranden utan att vi faktiskt måste leka lite turister också. Så vi tog en taxi upp på ett berg där ett gammalt fort fanns. Det var precis i skymningen så allt var himlans vackert. För att inte tala om utsikten!



Pär och Frida.




Vackra Alanya.



Min man. Från toppen av berget började vi gå, men sedan gav vi upp och åkte taxi ner. Men utsikten man hade, helt otrolig! Det var så himla vackert. Speciellt med solen som höll på att gå ner.

Så vad har vi gjort förutom stranden och fortet? Vi har shoppat cirka 30 plagg i samma butik. Det kan ha varit bland det roligaste på hela veckan. Vi gick tillbaka till den butiken tre kvällar i rad. Första kvällen så köpte vi lite pikéer och sådant, andra dagen så kom Johan på att han också ville ha en piké vilket slutade att vi lämnade butiken med tolv plagg i påsen. Tredje dagen så sa Åsa att hon ville ha en till tröja och återigen lämnade vi butiken med över 10 plagg. Där pratar vi storkunder!

Veckan har varit helt underbar. Sällskapet har varit så trevligt, folket i Alanya detsamma (dumma fördomar vi har om turkar!), vädret har varit kanon och jag har absolut inget att klaga på. Det kan vara hotellet i så fall men där var vi inte såvida vi inte skulle sova. Det bästa var ändå att jag fick en hel vecka med Johan, vilket jag är otroligt lycklig över med tanke på att vi knappt kommer ses i juli och i augusti kommer vi inte träffas överhuvudtaget. Så jag tar vara på varje minut jag får med honom.

Nu skriver fingrarna av sig själv, jag lovar att sluta snart. Det är iallafall skönt att vara på svensk mark igen. Även om jag lämnar den igen om 42 dagar för att åka till Cypern! Himlans bra sommar det här. Over and out.





I LOVE YOU, NOT ONLY FOR WHO YOU ARE, BUT FOR WHAT I AM WHEN I AM WITH YOU.




Aldrig förr har min hand passat så bra i någon annans. Ingen har tagit min hand och sagt att han ska hålla koll framåt så jag kan kolla på allt runt omkring utan att behöva oroa mig för att gå in i någonting. Ingen har hållt min hand i sin och kysst den när han trott att jag sov. Aldrig har någon tryckt min hand hårt för att säga att det kommer ordna sig, även om jag inte yttrat ett ord. Ingen hand har fått mig att känna mig så trygg.

Jag älskar dig.




NÄR HIMLEN ÄR BLÅ. (1)


Han frågade efter mitt namn, som om han faktiskt undrade vem jag var. Emma. Emma var svaret på hans fråga. Han hade mörkbrunt hår och hans ögon hade nästan samma färg som den gröna, antagligen inte alkoholfria, drinken han hade i sin hand. Baren var full med människor och efter några armbågar i sidan så hade jag lyckats ta mig fram. Jag såg honom inte först, han liksom bara dök upp vid min sida helt plötsligt. Han hade en vit farfarströja på sig vilket antagligen är mitt favoritplagg på pojkar. Fast att han var en pojke är nog fel ord för han såg ut som om han hade sett världen mer än en gång och jag tvivlade på att han hade behövt kämpa med skäggstubben. Han log mot mig, tog min hand och lyckades ta oss båda genom folkmassan och till ett bord. Han hette Andreas och hade levt i 23 år. Han var alltså fem år äldre än mig, som precis hade börjat få gå ut på krogen. Han var förvånansvärt lätt att prata med, orden flög emellan oss. Orden lämnade hans läppar, svävade mellan oss och följde med mina andetag in i mina lungor. Han berättade om förra året, då han hade rest genom Europa. Helt ensam hade han bestämt sig för att lära känna världen lite bättre, lära känna sig själv lite bättre. Han hade sovit under bar himmel mer än en natt och somnat under stjärnorna. Han hade sovit under stora träd när det regnade och han inte hade råd med hotell. Hundratals människor hade passerat hans ögon det året, alla typer av människor och i varje land han hade besökt så hade han köpt en öl, som för att välkomna sig själv dit.

Han fascinerade mig, det kunde jag inte ljuga om. Det var just den delen att han hade rest själv. Hur många tankar hade inte hunnit passera hans huvud under ett år i ensamhet? Det slog mig att han måste ha växt på så många vis, lite klokare, starkare och självsäkrare. Jag studerade hans ansikte, och nog såg han visare ut än många 23åringar. Han hade små rynkor vid ögonen, sådana som oftast bara syns när man ler och när han log så syntes plötsligt en liten smilgrop. Precis till höger om hans mun.

- Emma?

- Ja?

Han räckte fram sin hand mot mig.

- Sträck fram handen.

Jag sträckte fram min hand mot honom och han tog tag i den så min handled vilade i hans arm. Han tog fram en penna och skrev ett nummer på min handled. Sedan log han mot mig.

- Jag måste gå nu, så korten ligger i dina händer.

Jag studerade min handled och numret som stod på det. Men precis när jag skulle säga hejdå, kanske krama om honom om modet fanns inom mig, så var han borta. Han hade försvunnit i folkmassan som försökte ta sig ut då klockan var två och krogen stängde. Han hade lämnat min sida precis lika plötsligt som han funnit den. Och nu låg alltså korten i mina händer.





(Den här novellserien tillägnar jag F.L och J.P, för dom vackra ord ni sagt/skrivit. Ni är guld.)

YOUNG MAN, THERE'S NO NEED TO FEEL DOWN.
















I fredags spenderades några väldigt fina timmar med mina töser hemma hos Minja. Vi satte på några gamla klassiker och dansade till YMCA, Hej hej Monica, Jag vill vara din Margareta osv. Så himla bra! Vissa låtar blir helt enkelt aldrig dåliga. Sen spatserade vi in till Lucky och därefter gick jag till skutan. Sen blev det att krypa ner hos min sjukling till pojkvän. På lördagen åkte vi upp till Sundsvall där vi spelade två matcher på söndagen och vi vann en av dom! Underbart. Helt sjuk känsla.






PUT YOUR HANDS IN THE AIR, AND MAKE THEM STAY THERE.
























Ett år kvar. Men vågar inte riktigt längta för då kanske den bästa veckan i mitt liv redan ligger bakom mig. Hela jag har blivit lycklig av att se de lyckliga studenterna. Vilken vecka!

Nu däremot sitter jag med både hosta och snuva. Lite mindre kul. Speciellt när jobbet väntar på en! För att inte tala om en underbar 18-åring som ska firas imorgon kväll. Men vi krigar på. För snart blir det en vecka i solen. Vi hörs snart igen, pöss.






DINA FÄRGER VAR BLÅ.






















När jag kollar igenom bilderna ovan så får tänker jag samma sak som jag tänkte förra skolavslutningen: mina vänner är så jävla underbara. För att inte tala om hur vackra dom är! Lite smått sliten och trött (läs: bakis) så steg jag upp på torsdagsmorgonen och slängde på mig en rosa byxdress som jag fortfarande inte vet om jag ska behålla. Satt i kyrkan och grät när våran utbytesstudent höll tal men bytte sedan till att sitta stolt som en tupp över Pauline som sjöng och spelade piano. Vackert. Därefter styrde vi våra steg mot Siljan där jag siktade in mig på en megastor räkmacka som var lika god som alltid. Efter att våra magar hade blivit fulla så åkte jag hem till min man där vi tog en powernap på sisådär 2-3 timmar. Värt. På kvällen så firade vi Johan som kommit med på ett läger i Italien, han är en av 55 i hela Europa som blev uttagen. Han ska alltså spendera 3 veckor i Italien i sommar, gissa om jag är avundsjuk!







ON A BOAT.














Mys med klassen i onsdags! Bättre väder fanns inte med på kartan och vi kunde inte göra annat än att njuta. Skratt, sång och några glas vin. Senare in på kvällen drog vi åt olika håll och jag hamnade på Skutan. Väl där så träffade jag en massa fint folk och var allmänt lycklig. Fram tills att min mobil försvann det vill säga.. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag vill tacka alla som hjälpte till att leta! Vissa människor är för underbara. En liten axelbandsväska står på inköpslistan.. Men kvällen var himla bra ändå.

Träffade en tjej vid baren (kommer inte ihåg ditt namn, förlåt!) som sa att hon läste min blogg och älskade det jag skrev. Sånt får en att vakna upp. Hur länge sen var det inte jag skrev? Alldeles för länge sen. Men igår hittade jag äntligen inspirationen igen och jag ska nog visa er sen vad det är. Nu när lovet är här och alla måsten har gått upp i rök så ska jag börja skriva igen. Jag hade ju faktiskt en dröm, och drömmar är till för att uppfyllas.





HON BAD MIG ATT ALDRIG SLÄPPA HENNES HAND.




















Trots att det var regn istället för solsken och åska istället för fågelkvitter så var lyckan uppenbar. Folk steg ur sina bilar med ett paraply över sig, men log ändå från öra till öra. Häpnar åter igen över vackra klänningar, färger man glömt, smycken som gnistrar och skor som ser alldeles för höga ut. Om ett år är det min tur. Jag vågar knappt att längta för nuförtiden går tiden så snabbt att ögonblicket är borta innan man ens hinner fånga det. Hela den här veckan har doftat student och deras lycka genomsyrar mig. Snart börjar liksom livet på riktigt, om man kan säga så.

Nu ska jag krypa ner bredvid min man och vara sympatisjuk. Godnatt mänskligheten.







LINKÖPING.








Tänkte döpa detta inlägg till: Linköping, du gör mig aldrig besviken. Men upptäckte att den rubriken redan hade använts. Vilket bevisar hur sant det är.

Nya plagg att lägga i garderoben, parkhäng i 30 graders värme, alldeles för lite sömn, 10 timmars bilkörning i pärlan, skratt som resulterade i magont, för höga klackar och rinnande svett på dansgolvet. En av årets mest underbara helger. Utgången blev mer än lyckad och vid fyra ramlade vi i säng. Jag hittade mycket nytt till sommaren och på lördagen gjorde vi inget annat än att ligga och steka i den galet varma solen. Att få två dagar med fyra av dom bästa, obeskrivligt. Måste definitivt göras om!

Hur jag firade nationaldagen? Med att kolla på baseboll i solskenet, värt. Två bra matcher och två fina vinster till Leksand. Lite glass och pizza på det med så var dagen fullgjord. Kan ha varit bästa nationaldagen hittills?





SEX.

Dessa är de sex första bloggarna jag klickar fram när jag kommer hem på kvällarna. Klicka på bilderna för att hitta dit!


















RSS 2.0