NÄR HIMLEN ÄR BLÅ. (1)


Han frågade efter mitt namn, som om han faktiskt undrade vem jag var. Emma. Emma var svaret på hans fråga. Han hade mörkbrunt hår och hans ögon hade nästan samma färg som den gröna, antagligen inte alkoholfria, drinken han hade i sin hand. Baren var full med människor och efter några armbågar i sidan så hade jag lyckats ta mig fram. Jag såg honom inte först, han liksom bara dök upp vid min sida helt plötsligt. Han hade en vit farfarströja på sig vilket antagligen är mitt favoritplagg på pojkar. Fast att han var en pojke är nog fel ord för han såg ut som om han hade sett världen mer än en gång och jag tvivlade på att han hade behövt kämpa med skäggstubben. Han log mot mig, tog min hand och lyckades ta oss båda genom folkmassan och till ett bord. Han hette Andreas och hade levt i 23 år. Han var alltså fem år äldre än mig, som precis hade börjat få gå ut på krogen. Han var förvånansvärt lätt att prata med, orden flög emellan oss. Orden lämnade hans läppar, svävade mellan oss och följde med mina andetag in i mina lungor. Han berättade om förra året, då han hade rest genom Europa. Helt ensam hade han bestämt sig för att lära känna världen lite bättre, lära känna sig själv lite bättre. Han hade sovit under bar himmel mer än en natt och somnat under stjärnorna. Han hade sovit under stora träd när det regnade och han inte hade råd med hotell. Hundratals människor hade passerat hans ögon det året, alla typer av människor och i varje land han hade besökt så hade han köpt en öl, som för att välkomna sig själv dit.

Han fascinerade mig, det kunde jag inte ljuga om. Det var just den delen att han hade rest själv. Hur många tankar hade inte hunnit passera hans huvud under ett år i ensamhet? Det slog mig att han måste ha växt på så många vis, lite klokare, starkare och självsäkrare. Jag studerade hans ansikte, och nog såg han visare ut än många 23åringar. Han hade små rynkor vid ögonen, sådana som oftast bara syns när man ler och när han log så syntes plötsligt en liten smilgrop. Precis till höger om hans mun.

- Emma?

- Ja?

Han räckte fram sin hand mot mig.

- Sträck fram handen.

Jag sträckte fram min hand mot honom och han tog tag i den så min handled vilade i hans arm. Han tog fram en penna och skrev ett nummer på min handled. Sedan log han mot mig.

- Jag måste gå nu, så korten ligger i dina händer.

Jag studerade min handled och numret som stod på det. Men precis när jag skulle säga hejdå, kanske krama om honom om modet fanns inom mig, så var han borta. Han hade försvunnit i folkmassan som försökte ta sig ut då klockan var två och krogen stängde. Han hade lämnat min sida precis lika plötsligt som han funnit den. Och nu låg alltså korten i mina händer.





(Den här novellserien tillägnar jag F.L och J.P, för dom vackra ord ni sagt/skrivit. Ni är guld.)

Kommentarer
Postat av: Johanna

Lika bra som vanligt. Fasen vad duktig du är Lisa!

2011-06-19 @ 17:31:21
Postat av: Frida

Du är så sjukt duktig Lisa! Ryser i hela kroppen. Ser fram emot fortsättningen!

2011-06-19 @ 22:28:01
Postat av: Johanna

jag va verkligen sjukt besviken att jag missade pannkakorna i lördags! :p hoppas på fler chanser;) tack för all dans! Kram

2011-06-20 @ 14:11:28
URL: http://johannars.blogspot.com

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0