DÄR AXEL BLIR TILL HALS.


Två veckor hade sakta passerat och nu var det bara en dag kvar. Eller snarare en natt kvar. Sen ska jag äntligen få träffa honom igen. Fjorton dagar har aldrig varit så tomma och passerat så sakta som just dessa fjorton. Två veckor är egentligen ingenting. Vi har levt så många veckor att vi glömt majoriteten av dem. I vissa fall har hela år blivit bortglömda. Men jag tänker inte ljuga, för en vecka sen låg jag på badrumsgolvet och stirrade upp i det vita taket. Undrade om jag någonsin skulle bli hel igen. Om två veckor verkligen kunde kännas som en evighet. Fast ja, det senare hade jag ju fått svar på. Två veckor kan bli en evighet. Men just den kvällen kändes han så långt bort, både i distans och tid. Allt som gick genom mitt huvud var att det var som om han tagit med sig den del av mig där han finns. Och just den kvällen så saknade jag den delen. Jag hade vant mig vid den delen. Men jag tänker inte låtsas.

Utan honom är jag svag. Ibland tror jag att jag har glömt hur man är stark.

Så en dag. Jag behöver bara överleva natten så är jag hos honom igen. Trots att klockan var sent och gardinen var nerdragen så var det ljust i mitt rum. Månen smög sig in genom alla springor och la ett blått sken över rummet. Jag tänkte på honom. För oavsett vart han är, så ser han alltid samma måne som jag ser nu. Och vet du vad? Den är aldrig större än din tumme.

Jag låg i sängen och funderade på vad som gjorde att jag saknade honom så mycket. Svaret slog mig och jag kunde inte stoppa ett leende från att formas. Jag saknar nätterna med honom. Precis innan han somnar när han ligger och rycker litegrann och sedan oftast väcker sig själv med att hoppa till ordentligt. Att veta att han alldeles strax försvinner in i sina drömmar, där ingen kan störa honom. Jag saknar även hur han låter mig ligga med huvudet på hans axel hela natten, hur han vill att jag ska sova på hans axel. Även om jag starkt betvivlar att det är speciellt skönt för honom. Fast mest saknar jag hur han mitt i natten kan dra mig till sig och kyssa mig i nacken. Jag har fortfarande inte kommit på om han är vaken när han gör det eller om han bara gör det. Det är som om han känner på sig att jag är vaken. Som att han påminner mig om att jag aldrig är ensam.

Jag skulle kunna leva på hans kyssar i nacken. Precis där axeln blir till hals. Jag blir påmind om hans närvaro, att han bara är min. Hjärtat slår lite snabbare och gåshuden smyger sig på. Mina läppar formar ett leende vid blotta minnet. Det är sådana kyssar som påminner en om att kärlek är vackert. Till och med när kärleken gör ont så är den vacker.

Imorgon kommer jag börja leva igen.

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: bella

Lisa, du skriver så fint! Dock har jag lite konstruktiv kritik, hoppas det är till hjälp :)

- Lär dig att använda de och dem rätt, det höjer textkvalitén en aning. ex:

"De" använder du i en mening som: Mormor och morfar ger Hanna boken. De ger henne den.

"Dem" använder du i en sådan här mening: Hon skulle ha använt dem.

Du kan jämföra med engelskans they (de) och them (dem).

- Tänk också på detta:

"Sen ska jag äntligen få träffa HONOM igen."

"Utan HONOM är jag svag."

Hoppas du lär dig nåt av detta :)

2011-03-22 @ 16:46:53
Postat av: Sara

Jag skulle också vilja komma med lite konstruktiv kritik.

Något som man bör tänka på som författare är att inte använda ett koncept som är väldigt känt. Som till exempel, det här med månen i din fina novell. Att den aldrig är större än ens tumme tror jag de flesta genast känner igen från "Dear John". Det kopplar genast tankarna till den istället för att fokusera på din fina novell.

2011-03-28 @ 16:10:43
Postat av: Anonym

helt underbart du beskriver precis de känslorna som jag har kännt så otroligt många gånger..och som finns där nästan varje dag.

2011-04-02 @ 16:06:00

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0