Att blotta sig själv.


Döm mig inte.

Ända sedan december har jag mått dåligt. Jag har gråtit inne på skoltoaletter, åkt hem från skolan med en påhittad huvudvärk, svurit åt Gud och undrat varför han är så dum. Varför? Av flera anledningar, några väldigt personliga, men även för att jag helt plötsligt har blivit så negativ. För något år sedan var det väldigt få saker som kunde få mig att må dåligt, de tre senaste månaderna har jag kunnat bryta ihop för att pojkvännen inte hann ge mig en puss innan han åkte.

Jag har brutit ner mig själv. Bit för bit. Helt plötsligt var allting fel. Jag snuddade gränsen till IG på alla prov och klarade mig tack vare snälla lärare, hur kunde jag sjunka så lågt? När man vill bli psykolog måste man snudda gränsen till MVG, om inte mer. Jag tappade mina vänner och tänkte att ingen förstår, bryr sig och ingen behöver lyssna på mina problem. Med andra ord så ville jag inte vara en börda för dem. Jag kände mig otillräcklig som flickvän, varför bakade jag inte oftare eller hade sex fem gånger om dagen? Varför var jag inte tillräcklig?! Jag har stått naken framför spegeln och hatat personen mitt emot mig. Tårarna vaggade mig till sömns när jag var övertygad om att jag var tjock och äcklig. Helt plötsligt var magen två gånger så stor och den kroppen som kallas för min var allt annat än min. Jag har tackat ja till jobb jag inte alls hade tid med, men jag behövde ju pengarna.

Till slut kunde jag inte andas. Jag var trött på den jag hade blivit, på att jag grät hela tiden. Men framför allt var jag trött på att inte ens kunna fylla lungorna med syre. En vacker vän tog ner mig på jorden och sa: "Sen handlar det om inställning, man måste vilja, man måste kunna stoppa ångesten och sluta stressa jämt, ta dagen som den kommer och inte känna en sådan jävla press". Jag fick världens väckarklocka och det slog mig att jag definitivt inte skulle börja må bättre av att säga till mig själv att jag är tjock, inte kan, är för dålig osv. Att ändra inställning kanske inte skulle göra mirakel över natten, men jag bestämde mig för att försöka. Resultatet? Jag mår bättre. Helt plötsligt uppskattar jag solen mer, känner hur den värmer rakt in i själen. Jag tänker att ett G i naturkunskap inte kommer få jorden att gå under. Om jag vill ha glass i stora lass så ska jag äta det, det är ju trots allt min mage det hamnar i. Jag tackar ja till jobb så länge det inte begraver mig i stress.

För mig blev vändpunkten när jag insåg att min negativa inställning drog ner mig i en mörk spiral som gjorde allting värre. Jag tänker bli mer positiv.

Och jag ska lära mig att älska mig själv igen.

Att publicera detta inlägg är allt annat än lätt. Det har legat bland mina utkast i nästan två dagar nu. Jag säger sådant som ingen egentligen pratar om och jag blottar en stor del av mig själv. En stor del som knappt någon vet om. Men det kanske kan hjälpa någon där ute. Som precis som jag har haft ett helvete. Det här är till dig som har ont inom dig.






Kommentarer
Postat av: Anonym

jättebra skrivet inlägg. jag själv känner så gällande magen, att den är två, tre, rentav fem gånger så stor är vad min mamma säger att den är, jag själv står och äcklas av mig själv i spegeln varje dag och tänker hur många gånger om dagen som helst hur ful jag är.

dock har det pågått mer än bara tre månader kan jag ju säga och jag undrar om det någonsin ska gå över.

jag är sån pessimisst att jag inte ens tror att min egen inställning kommer ändra det hela.

det är typ så att jag inte ens orkar försöka.



men du säger ju att din inställning, när du ändrade den, gjorde att du mådde bättre.

så kanske, kanske jag också kan göra det. fastän det gått mycket mer än bara tre månader.

2012-02-23 @ 20:48:29
Postat av: mami

Jag älskar dig precis som du är <3 <3

2012-02-23 @ 20:50:34
Postat av: Pauline

Du är beundransvärd älskling<3

2012-02-24 @ 07:40:24
URL: http://wallandeer.blogg.se/
Postat av: din B

Gör ont i hjärtat att du har tänkt sådär om dig själv men ändå är jag inte orolig. Vet du varför? För du är en av dom starkaste personerna jag känner och du klarar av vad som helst och när du inte gör det finns alla som älskar dig (aaaas många) att hjälpa dig. Bevis på din styrka att du publicerade det här.

2012-02-24 @ 13:29:01
Postat av: natalie

du klarar det lisa! jag tror på dig. puss!

2012-02-24 @ 22:26:28
URL: http://vnattavnatalie.blogg.se/
Postat av: Anonym

Det kan komma sådana perioder i ens liv, egentligen utan anledning. Se det lilla positiva varje dag. Eller, försök. För det är inte lätt alltid!

En sak jag har lärt mig är att le. Stå framför spegeln och dra upp mungiprna, fastän du kanske gråter. Att mungiporna åker upp får tydligen hjärnan att tro att du är glad... Testa :)

2012-02-25 @ 09:26:28

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0