Mitt hjärta.


Hon låg framför mig i månskenet. Det var nymåne och man såg endast en liten strimma av det runda ting vi kallar för måne. Visste ni att det kallas nymåne då det är den fas då den åter framträder efter att ha varit osynlig för jorden?

Jag hade varit på väg till mataffären när jag såg en kvinna som låg ihopkrupen på marken. Det var svårt att urskilja hennes konturer, trots månskenet. Jag var på väg att hjälpa henne upp, men när jag stod några få decimeter ifrån henne och sänkte min hand för att nudda hennes axel så gick en kall kår längs min ryggrad. Hennes hud, som gav ett ljusblått skimmer, var även svagt transparent. Jag kunde utan större problem följa hennes blodådror som pulserade från axeln och ut mot hennes nätta hand. Mina fingrar kunde inte förmå sig till att röra vid denna varelse. Mänsklig eller inte. Efter vad som kändes som flera minuter, om inte en timme, så rörde hon på sig. Min instinkt fick mig att ta fyra steg bakåt. Hon reste sig upp och utan att bry sig om mig så såg hon upp mot himlen. Hon hade på sig en enkel svart klänning, nästan som ett svart linne, som var smutsigt efter tiden hon spenderat på marken. Hon var inte var inte vad jag skulle kalla för smal, men jag kunde tyda hennes sköra nyckelben och de svaga skuggorna som urskiljde hennes bröstkorg. Hennes blonda hår, vars färg påminner om den ljusa färg som små flickor har, var lika smutsigt som hennes klänning och hängde smekandes över hennes axlar. Jag kunde inte förstå denna kvinna som stod framför mig.

”Vem är du?”

Jag ångrade orden innan de ens hunnit lämna mina läppar. Hon släppte den värld vi har ovanför oss med blicken och såg på mig. Det kändes som att orden jag nyss hade uttalat hade fallit ner till marken vid mina fötter och dött. Hon var vacker. Men hennes gröna ögon, som påminde om de första löven på björkarna om våren, fullständigt borrade sig igenom mitt inre. Hon tog ett steg framåt och synade mig uppifrån och ned. Allt från mina svarta, kanske lite väl mycket använda, skor till min stubbiga haka. Trots att hon såg så oerhört skör ut samtidigt som hon var vacker, så slog det mig att hon skrämde mig. Denna kvinnliga varelse skrämde mig.

Hon gjorde en rörelse som för att ta ännu ett steg närmare men vek av mot min vänstra sida, fortfarande med blicken fäst på mig. Jag kände, eller kanske hörde, hur hon stannade till bakom mig. Hon lutade sig närmare och viskade i mitt öra:

”En ängel.”

Hennes röst liknade hennes tunna, genomskinliga hud, men var inte bara för detta tyst eller blyg. Det fanns en dold styrka i hennes röst och av någon outgrundlig anledning så trodde jag henne. Hon stod kvar bakom mig i några sekunder innan hon fortsatte cirkulera runt mig.

”Varför är du här?” Min röst skakade. Hon tog tre lätta steg och stod sedan framför mig, med ryggen vänd mot min blick.

”För flera år sedan stals något från mig och jag svor att jag inte skulle vila förrän jag tagit tillbaka det som tillhör mig.”

Hon vände sig emot mig och ännu en gång häpnades jag över styrkan i hennes ögon. Jag stod tyst en liten stund, vågade inte riktigt fråga den fråga som låg och vilade på min tunga.

”Har du funnit det?”

”Ja”

Hon tog några steg framåt tills det knappt var två decimeter mellan våra ansikten. Jag kunde nästan känna hennes andedräkt mot min hud. Vid detta tillfälle hade jag sprungit skrikandes åt andra hållet, om det inte vore för att jag var helt rörelseförhindrad. Det enda jag hade var mina egna ord.

”Vad var det som stals från dig?”

Hon närmade sig ännu mer och det var inte en millimeter av min hud som inte var täckt av gåshud. Hennes andedräkt smekte min kind och jag ryste ofrivilligt till. Hennes andetag värmde mitt öra nära hon viskade:

”Mitt hjärta.”

Hon tog ett steg bakåt, ökade avståndet mellan oss och log mot mig. Ett leende som jag inte kunde avgöra om det var vänligt eller ett tecken på att jag borde ha gått förbi denna varelse som påstod sig vara en ängel. För en sekund trodde jag att hon bara kliade sig över bröstet, men det visade sig snabbt att jag hade trott fel. Hon hade dragit fingertoppen längs ett ärr som lyste genom huden, cirka femton centimeter långt snirklade det sig över hennes kropp. Precis där hennes hjärta borde sitta.

 

 

 

 


Kommentarer

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0