Jag.

I oktober 2010 skaffade jag min lilla bebis, nämligen en Iphone 4. Genast började jag föreviga mig själv genom den fiffiga kameran då man ser sig själv. Tänkte visa er lite hur jag har sett ut och även förändrats sen jag blev med ny mobil.
 
 
 
Det är lustigt hur mycket man kan förändras på så kort tid.
 
 
 
 

Dag två, studentveckan.

 
Och äntligen blev det min tur. Efter flera år av längtan. Log genom hela kvällen, finns inte ett enda kort där jag inte ler. Åt god mat, dansade i den dyraste klänning jag äger och gick hem barfota med Johan. En himla fin kväll. Avundas de som har detta framför sig! Så se och njut, för vackrare än så här blir det inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att vara vid liv.

Livrädd och vilsen tös. Men stundvis lever jag igen. Skrattar såna där äkta skratt som strålar genom hela kroppen. Ler leenden som ger en träningsvärk i kinderna. Minns innebörden av ordet "lycka".


När plan A krackelerar.

 
Framtiden.
 
Det där ordet som kan ge en lyckliga fjärilar i magen. Men som också kan resultera i illamående och rädsla vid blotta tanken. Framtiden.
 
Om 27 dagar är det tänkt att jag ska sitta på ett flygplan tillsammans med Jonna. Antagligen i våra onpieces som det står sweden på. Detta flygplan ska ta oss till San Diego där vi ska bo tillsammans. Hon har förberett vår ankomst med allt från täcken till diskborstar och toapapper. Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket den sista tiden. Att åka. Att inte åka. Jag bestämde mig för att ta chansen livet erbjöd mig. Jag visste tidigt vilken skola jag skulle välja och magkänslan kändes bra.
 
Om 27 dagar är det tänkt att jag ska sitta på ett flygplan tillsammans med Jonna.
 
Jag är inte antagen till skolan än.
 
Vilket betyder att jag inte har kunnat söka CSN-lån eller visum än. Väntetiden på amerikanska ambassaden ligger på över 30 dagar. Förstår ni mitt dilemma? En del av mig har gett upp. En del av mig sitter tyst mot väggen och ser hur USA sakta glider mellan fingrarna på mig. En annan del av mig är förbannad och skriker fula ord inom mig om att ingen (INGEN) ska få stå mellan mig och mina drömmar. Detta har resulterat i att jag har tvingats tänka "tänk om". Tänk om jag inte kommer in? Vad händer då? Jag har sökt till olika utbildningar här i Sverige, det var min plan B. På förstahandsvalet har jag just nu reservplats 2060. Plan B är med andra ord ingen god vän med mig. Någon plan C fanns aldrig. Men givetvis har jag spenderat otaliga timmar på internetsidor. Backpacking i Asien. Kanske Australien. Språkresa till Italien. Aupair i England. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte vill stanna i Leksand. Vad som helst utom just Leksand.
 
I flera månader har jag mått så otroligt bra då jag vetat exakt hur min framtid ser ut. Nu är den inte lika självklar längre och det gör mig bokstavligen livrädd. Det, tillsammans med hur jag mått den senaste tiden, har resulterat i två känslor. Vilsen och tom. Jag känner mig som ett blankt papper som ligger bortglömt i något skåp. Den där vilsna känslan som nyblivna studenter har talat om har nu infinnit sig hos mig. Jag vet inte vad jag ska göra med den, vill allra helst slänga ut den genom fönstret och se den föras bort med vinden. Vad händer om jag sitter med en plan C som ännu inte finns?
 
Jag är inget annat än en vilsen jäkel just nu.
 
 
 

.

Måste det göra så jävla ont?!


Lova att ta hand om dig.

 

Det finns inget vi längre. Vi båda visste vad som skulle hända men ingen ville säga orden. Jag stod i regnet och såg dig köra iväg för att antagligen aldrig mer komma tillbaka. Sov på din sida av sängen inatt. Hade halsbandet jag fått av dig på mig och höll tavlan på oss mot mitt bröst. Tårarna rann och jag undrade om vi verkligen tagit rätt beslut och ville inget annat än att du skulle komma tillbaka. Tårarna rinner fortfarande, huvudet gör ont och ögonen är svullna. För att inte tala om smärtan i mitt hjärta. Går den någonsin över? Hur många tårar kan en människa innehålla? Men vi har en vänskap som ingen kommer kunna ta ifrån oss. Och jag kommer alltid älska dig. En del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig. Alltid.

 

 


Avicii - Levels.

 
 
Lyssnar på bra musik och minns en bra vecka. Saknar urspårning med mina tjejer.
 
Och jaaaa, om något fortfarande är intresserad av mitt lilla liv så kanske jag kan försöka bli bättre med uppdateringen..
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0