När himlen är blå. (2)


(Den första delen hittar ni HÄR)

Emma. Hon hade inte hört av sig, trots att det hade gått två veckor. Jag hoppades att hon skulle vara på samma bar ikväll, även om oddsen inte direkt stod på min sida. Efter att ha lämnat jackan i garderoben så ångrade jag nästan den mörkgröna, stickande tröjan. Det var nämligen stekhett. Även om klockan bara var elva så var det fullt med folk, det var trots allt löningshelg. Folk jag kände hälsade, kramades och envisades med att prata längre än vad jag hade tid med. Jag hade fullt upp med att försöka hitta Emma i folkvimlet, om hon ens var här ikväll. En liten blondin som antagligen hade använt sitt kreditkort lite för mycket under kvällen ramlade in i mig och försökte ögonblickligen spela nyktrare än vad hon var. Men medan hon pratade på om sin livshistoria så tyckte jag mig se någon med chokladbrunt hår ståendes i baren. Med en snabb ursäkt lämnade jag blondinen som obekymrat vinglade vidare. Nog var det Emma i baren alltid och helvete, hon var snyggare än jag mindes henne. En svart klänning med tunna axelband som blottade knäna, men var längre baktill. Ett par rejäla, svarta klackar med förbluffande hög klack prydde hennes fötter. Det var en kontrast som heter duga jämfört med förra gången jag såg henne, med ett par enkla jeans och en ärmlös, vit skjorta. Jag närmade mig henne från sidan, ville inte att hon skulle se mig då den perfekta öppningsrepliken låg på mina läppar. När jag kom närmare kunde jag tyda de röda läpparna som omfamnade glaset när hon drack och skuggan efter ett par nyckelben.

- Så mitt första intryck dög inte?

Bevisligen skulle jag kanske ha låtit henne se mig innan jag plötsligt pratade in i hennes öra, för hon hoppade till och drinken i hennes hand bokstavligen flög genom luften och landade kanske inte på världens bästa ställe. Över hela henne. Hon svor och försökte förgäves borsta bort drinken från klänningen med händerna. Sedan såg hon på mig. Hennes blick tillsammans med den händelse jag nyss bevittnat blev för mycket. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag bröt ihop totalt av skratt och det gick inte att sluta. Jag fick ta stöd mot bänken när jag såg hur hennes blick bli ännu argare.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt var det min tur att bli dyngsur och jag tystnade tvärt. Utan någon som helst vetskap om hur det gått till så kollade jag upp mot kvinnan mitt emot mig. Hon stod med ett tomt drinkglas som antagligen hade varit fullt för några sekunder sen. Hon knep ihop läpparna och hennes nakna axlar började skaka, för ett ögonblick trodde jag att hon skulle börja gråta och jag funderade på att låta mina fingertoppar smeka hennes överarm. Sen helt plötsligt började hon skratta och nästan ramlade ihop över bardisken. Tårarna rann och hennes skratt överröstade musiken som ekade i rummet. Hon var vacker när hon skrattade.

När vi båda hade hämtat oss från händelsen, vilket tog ett tag, la jag min hand på hennes axel och pekade mot ett bord som låg lite avsides från både baren och dansgolvet. Hon nickade och fortsatte att fnissa. När vi slagit oss ner var hon den som först öppnade munnen.

- Jag kan inte förstå att jag aldrig gjort det där tidigare!

- Gjort vad?

- Slängt en drink i ansiktet på någon.

Hon log fortfarande och jag kunde inte göra annat än detsamma. Det var någonting med den här tjejen som satt mittemot mig.

- Ja, personligen så hoppas jag att jag slipper vara din måltavla nästa gång.

Vi satt tysta och bara kollade på varandra i en minut eller två. Jag vågade inte bryta ögonkontakten. Det var nästan som om jag var rädd för att hon skulle försvinna om jag kollade bort för en sekund. Sedan slängde hon ett ögonkast mot dansgolvet och när hon sedan kollade tillbaka såg hon ut som en liten treåring som var på väg att hitta på hyss. Hon ställde sig upp och började backa mot dansgolvet. Med sina pekfingrar gestikulerade hon att jag skulle följa efter, när jag ställde mig upp vände hon sig om och försvann bland hundratals danssugna människor. Jag skrattade för mig själv och undrade vem jag egentligen var på väg att få lära känna.




Kommentarer

Släng en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post: (publiceras ej)

URL/Bloggen din:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0