När plan A krackelerar.

 
Framtiden.
 
Det där ordet som kan ge en lyckliga fjärilar i magen. Men som också kan resultera i illamående och rädsla vid blotta tanken. Framtiden.
 
Om 27 dagar är det tänkt att jag ska sitta på ett flygplan tillsammans med Jonna. Antagligen i våra onpieces som det står sweden på. Detta flygplan ska ta oss till San Diego där vi ska bo tillsammans. Hon har förberett vår ankomst med allt från täcken till diskborstar och toapapper. Jag har velat fram och tillbaka väldigt mycket den sista tiden. Att åka. Att inte åka. Jag bestämde mig för att ta chansen livet erbjöd mig. Jag visste tidigt vilken skola jag skulle välja och magkänslan kändes bra.
 
Om 27 dagar är det tänkt att jag ska sitta på ett flygplan tillsammans med Jonna.
 
Jag är inte antagen till skolan än.
 
Vilket betyder att jag inte har kunnat söka CSN-lån eller visum än. Väntetiden på amerikanska ambassaden ligger på över 30 dagar. Förstår ni mitt dilemma? En del av mig har gett upp. En del av mig sitter tyst mot väggen och ser hur USA sakta glider mellan fingrarna på mig. En annan del av mig är förbannad och skriker fula ord inom mig om att ingen (INGEN) ska få stå mellan mig och mina drömmar. Detta har resulterat i att jag har tvingats tänka "tänk om". Tänk om jag inte kommer in? Vad händer då? Jag har sökt till olika utbildningar här i Sverige, det var min plan B. På förstahandsvalet har jag just nu reservplats 2060. Plan B är med andra ord ingen god vän med mig. Någon plan C fanns aldrig. Men givetvis har jag spenderat otaliga timmar på internetsidor. Backpacking i Asien. Kanske Australien. Språkresa till Italien. Aupair i England. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte vill stanna i Leksand. Vad som helst utom just Leksand.
 
I flera månader har jag mått så otroligt bra då jag vetat exakt hur min framtid ser ut. Nu är den inte lika självklar längre och det gör mig bokstavligen livrädd. Det, tillsammans med hur jag mått den senaste tiden, har resulterat i två känslor. Vilsen och tom. Jag känner mig som ett blankt papper som ligger bortglömt i något skåp. Den där vilsna känslan som nyblivna studenter har talat om har nu infinnit sig hos mig. Jag vet inte vad jag ska göra med den, vill allra helst slänga ut den genom fönstret och se den föras bort med vinden. Vad händer om jag sitter med en plan C som ännu inte finns?
 
Jag är inget annat än en vilsen jäkel just nu.
 
 
 

Bara det är ärligt.


Min fina vän Felicia la ut denna krönika av Michaela Forni på sin blogg. Jag kan inte annat än att publicera den jag med, den går rakt in i hjärtat.

Att skratta mycket är det viktigaste i livet - det vet ni va?
Jag skulle kunna skriva tusen sidor om skrattet. Ni vet att utseende är totalt oviktigt va? Det betyder ingenting egentligen. Vill ni veta vad som är viktigt på riktigt? Det enda som betyder något är ditt skratt. Det är källan till all lycka, alla endorfiner, alla magmuskler. Det är ditt skratt som tar dig till beach 2012 och beach 2048. Skrattet är beviset på allt äkta. Det är det som ger dig vackra rynkor runt ögonen när år av skratt gjort sitt och det som gör att du känner värme i hjärtat på ålderns höst. Om du är rädd för att skratta har du förlorat livets viktigaste gåva.
Jag har en vän som säger att hon skrattar som långben och en annan som bränner av det klassiska gris-skrattet när något är riktigt roligt. Jag älskar dessa så oerhört mycket. Det finns så mycket personlighet i ett skratt när det är på riktigt. Jag klarar inte av tillgjorda skratt. När du tänker på hur du ser ut eller låter när du har roligt eller är glad, då måste du sluta omedelbart. Det spelar ingen roll om du anser ha dig en för tunn överläpp, för mycket tandkött som syns eller tänder som ramlar över varandra. Ditt skratt symboliserar inte yta eller utseendefixering, det symboliserar enbart glädje och ju högre och fulare du vågar skratta, desto gladare kommer du att bli.
Jag såg filmen "En dag" för några dagar sedan när en av huvudkaraktärerna är tillsammans med en tjej som inte skrattar för hon tycker att hennes ansikte är fult när hon skrattar. Det var det mest korkade jag någonsin hört. Jag har aldrig sett en människa vara ful i ett leende. Jag har bara sett människor vara glada i dem. Klädsamt och fruktansvärt vackert glada.
Jag brukar alltid säga att bra människor skrattar högt. Det är sant. Man kan höra ett klingande skratt på avstånd och veta att den människan ska jag ha med att göra. Det här är en varm person. Jag säger inte att det är en krävande egenskap för att vara en god människa, men de som skrattar högt brukar generellt vara gjorda av värme. Själv skrattar jag väldigt ofta helt tyst - det är för att jag inte får luft och inte kan andas för något är så roligt. Så kan man också göra. Bara det är ärligt.
Glöm inte bort att skratta mycket. Våga skratta mycket, ofta och högt. Gör saker som får dig att skratta och le mot dina medmänniskor på gatorna. Vi har bara ett (herregud så klyshigt men ändå) liv och det är dessutom inte så långt så passa på att verkligen våga leva. Titta tillbaka på bilder från dina ungdomsår när du ligger på dödsbädden och bli varm inombords för att där står en ung du och fullkomligt sprudlar.






Att blotta sig själv.


Döm mig inte.

Ända sedan december har jag mått dåligt. Jag har gråtit inne på skoltoaletter, åkt hem från skolan med en påhittad huvudvärk, svurit åt Gud och undrat varför han är så dum. Varför? Av flera anledningar, några väldigt personliga, men även för att jag helt plötsligt har blivit så negativ. För något år sedan var det väldigt få saker som kunde få mig att må dåligt, de tre senaste månaderna har jag kunnat bryta ihop för att pojkvännen inte hann ge mig en puss innan han åkte.

Jag har brutit ner mig själv. Bit för bit. Helt plötsligt var allting fel. Jag snuddade gränsen till IG på alla prov och klarade mig tack vare snälla lärare, hur kunde jag sjunka så lågt? När man vill bli psykolog måste man snudda gränsen till MVG, om inte mer. Jag tappade mina vänner och tänkte att ingen förstår, bryr sig och ingen behöver lyssna på mina problem. Med andra ord så ville jag inte vara en börda för dem. Jag kände mig otillräcklig som flickvän, varför bakade jag inte oftare eller hade sex fem gånger om dagen? Varför var jag inte tillräcklig?! Jag har stått naken framför spegeln och hatat personen mitt emot mig. Tårarna vaggade mig till sömns när jag var övertygad om att jag var tjock och äcklig. Helt plötsligt var magen två gånger så stor och den kroppen som kallas för min var allt annat än min. Jag har tackat ja till jobb jag inte alls hade tid med, men jag behövde ju pengarna.

Till slut kunde jag inte andas. Jag var trött på den jag hade blivit, på att jag grät hela tiden. Men framför allt var jag trött på att inte ens kunna fylla lungorna med syre. En vacker vän tog ner mig på jorden och sa: "Sen handlar det om inställning, man måste vilja, man måste kunna stoppa ångesten och sluta stressa jämt, ta dagen som den kommer och inte känna en sådan jävla press". Jag fick världens väckarklocka och det slog mig att jag definitivt inte skulle börja må bättre av att säga till mig själv att jag är tjock, inte kan, är för dålig osv. Att ändra inställning kanske inte skulle göra mirakel över natten, men jag bestämde mig för att försöka. Resultatet? Jag mår bättre. Helt plötsligt uppskattar jag solen mer, känner hur den värmer rakt in i själen. Jag tänker att ett G i naturkunskap inte kommer få jorden att gå under. Om jag vill ha glass i stora lass så ska jag äta det, det är ju trots allt min mage det hamnar i. Jag tackar ja till jobb så länge det inte begraver mig i stress.

För mig blev vändpunkten när jag insåg att min negativa inställning drog ner mig i en mörk spiral som gjorde allting värre. Jag tänker bli mer positiv.

Och jag ska lära mig att älska mig själv igen.

Att publicera detta inlägg är allt annat än lätt. Det har legat bland mina utkast i nästan två dagar nu. Jag säger sådant som ingen egentligen pratar om och jag blottar en stor del av mig själv. En stor del som knappt någon vet om. Men det kanske kan hjälpa någon där ute. Som precis som jag har haft ett helvete. Det här är till dig som har ont inom dig.






.


Åh kärlek, var inte kärlek menat som något enkelt att ge,

och när blev kärlek så svårt att få?








Leksand.cc - del II


Här kommer del två om Uganda! Del ett hittar ni lite längre ner på sidan.














LYCKA.


Lyckan över att se sina egna ord publicerade i en tidning. Obeskrivligt!

Till er som undrar: jag och min Felicia skriver om våran Ugandaresa i Leksand.cc i tio delar. Här nedan har ni första delen.















Tisdagslista.


1. Hur gammal är du om fem år? Nästan 24. Oj. Fem år är ju inte mycket, men att vara 24 år känns så långt bort.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Mina käre klasskamrater.

3. Hur lång är du? 167 centimeter om jag minns rätt.

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Den här frågan känns så himla taskig. Den senaste filmen jag såg var "A good old fashioned orgy". Min pojkvän som valde den och den är definitivt inte så porrfilmslik som den låter.

5. Vem ringde du senast? Annika, försökte flirta till mig lite jobb.

6. Vem ringde dig senast? Niklas.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Precis! Det är de enda man kan göra!" Det handlade om att våga.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Fast inget slår samtal som pågår i flera timmar utan att det blir någon tyst paus.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta!

10. När såg du senast din mamma? Någon minut sedan då hon visade mig söta bilder på djur.

11. Vilken ögonfärg har du? Sån där härlig Svensson-färg, blått med en stänk grön.

12. När vaknade du i dag? Halv åtta.

13. Vilken är din favoritjulsång? Let it snow med Frank Sinatra, utan tvekan!


14. Vilken är din favoritplats? Tällberg om den grönaste sommaren och vitaste vintern. Oslagbart.

15. Vilken plats föredrar du minst? Stora kalla städer med gråa byggnader där ingen verkar skratta högt.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Om tio år närmar jag mig min trettioårskris. Förhoppningsvis är en bok skriven, jag har två små tvåbeningar, en fyrbening och en man som håller om mig om nätterna.

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Jag hade ett monster som bodde ovanpå min garderob, annars så var jag mest rädd om jag drömde en mardröm och vaknade mitt i natten.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Det här (se ovan) klippet. Underbart! Eller så var det när vi samlades några stycken mitt i en trappa och bara pratade en massa strunt.

19. Hur stor är din säng? Stor! Mitt rum är liksom bara en säng. Får inte plats med så mycket annat.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Beror på värmen i rummet och om jag sover ensam eller inte. Oftast bara short/trosor.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra.

23. Hur många landskap har du bott i? Ett landskap.

24. Vilka städer har du bott i? Ingen alls, bara en liten by.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota.

26. Är du social? Ibland, önskar att jag var mer social än vad jag är.

27. Vilken är din favoritglass? Chocolate fudge brownie (B&J's) eller ICA's Trippel chokladrippel.

28. Vilken är din favoritefterrätt? Turkisk yoghurt + vit choklad + färska bär.

29. Tycker du om kinamat? Jag vet inte riktigt. Är vårrullar kinesiskt eller endast thailändskt?

30. Tycker du om kaffe? Nej, är inte tillräckligt vuxen för det. Håller mig till varm choklad och chailatte.

31. Vad dricker du till frukost? Mellanmjölk.

32. Sover du på någon särskild sida? Sover lite hur som helst, högra sidan av sängen är dock min.

33. Kan du spela poker? Litegrann.

34. Tycker du om att mysa/kela? Självklart.

35. Är du en beroendemänniska? Vet inte riktigt vad det betyder?

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja.

37. Vill du ha barn? Någon gång i framtiden. En liten blond unge som bara gör massa bus.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och lite franska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej, men har varit väldigt nära.

40. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet förstås!

41. Vad spenderar du helst pengar på? Kläder.

42. Äger du dyrbara smycken? Inga som är dyra, mest såna som har ett högt personligt värde.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? How I met your mother, genialiskt!

44. Kan du rulla med tungan? Ja.


45. Vem är den roligaste människan du känner? Beatrice och Linnéa, dumma i huvudet båda två.

46. Sover du med gosedjur? Nej.

47. Vad har du för ringsignal? Iphonen-signalen som alla andra har. Vet inte hur man fixar en egen än.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Tror inte det, bara en tröja jag fick av farmor.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En servett.

50. Flirtar du mycket? Nej, jag har ju redan hittat Honom.

51. Kan du byta olja på bilen? Ja! Sjukt stolt över det faktiskt.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Inte än (knock on wood).

53. Vilken var den senaste boken du läste? Sista delen av Eragon.

54. Läser du någon dagstidning? Falukuriren och Aftonbladet, ibland.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Egoboost och Sofis mode.

56. Dansar du i bilen? Japp, sjunger högt och falskt med!

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Mix megapol.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Namnet Rosmarie.


60. Är du lycklig? Idag? Ja. Idag mår jag bra!

 

 

 

 

 


Första december.


Jag tror det är dags att komma tillbaka. Ja. Det är det nog. Förra veckan var allting svartare än nätterna dessa novembernätter (fast nu är det äntligen december!). Det var svart och allting kändes hopplöst och jag ville mest ligga under täcket och stanna där. Ville stanna upp hela livet. Nu ser jag iallafall ljuset i ett mörkt rum. Det lyser inte särskilt starkt, men det finns där. Jag börjar komma upp på fötterna igen, sakta men säkert! Att jag har en fin familj och en underbar pojkvän har hjälpt. Fast det bästa (just nu då) är att jag har en chokladkalender att öppna! Sov hos min man inatt så har inte hunnit öppna den än. Förbaskat fint det. Men nu vet ni iallafall, jag är tillbaka.

Justja, tack till de fina själar som trots mina senaste ord har fortsatt att kika in här. Hade jag vetat vilka ni var så skulle ni allihop få en julekram.

Och sen, till en av de finaste av vänner som sade (angående mitt senaste inlägg): "Du skriver att personen du ser i spegeln inte är din bästa vän. Vet du varför? För att hon är MIN bästa vän. Vackraste du. Kom hem.









ATT VARA POSITIV.


Jag vet inte om ni där ute vet om detta (antagligen inte alla), men jag är en sådan person som ger upp. Allt för ofta upprepar jag meningar som: Det kommer inte att gå. Jag orkar inte". Det är för svårt. Jag är inte tillräckligt förberedd.

JAG. KAN. INTE.

Min dröm är att skriva en bok. Att bli författare. Det är precis samma dröm som säkert tusentals, om inte miljontals, andra här i världen har. Så vad är till min fördel? Vad säger att en liten artonårig tjej från Leksand kan göra något så stort som att skriva en bok? Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har försökt och misslyckats. Eller snarare gett upp. För jag har inte tid, ingen inspiration och inget förlag skulle ändå ta sig an min bok. Men så ibland ställer jag mig frågan: hur fan kan jag veta det? Jag ger upp när skolan blir för tuff, när tyngderna börjar bli väldigt tunga i gymmet och när det kommer till mina drömmar. Mitt psyke är svagt med andra ord. Ett svagt psyke går inte ihop med stora ambitioner och drömmar. Så vad gör man? Ni har säkert hört svaret förut, dela upp era mål. Jag har hört det tiotals gånger men aldrig riktigt förstått innebörden. Förrän nu. Jag vill skriva en bok. Men jag borde antagligen dela upp mina mål. Kanske till att skriva ett kapitel varannan månad? Bli krönikör istället? Eller så borde jag se om jag ens kan fortsätta novellserien som jag började på för ett bra tag sen. Varje maratonlopp börjar med ett steg. Det går inte att fuska. Jag har försökt och det har slutat med att jag har brytit ihop och gråtit i mammas famn.

Har du någonsin sagt till dig själv eller någon annan "jag har försökt men det gick inte"? Fråga dig själv igen, försökte du verkligen? Helhjärtat alltså.

Bryt ner dina mål i mindre bitar och vänd dina tankar till: Det kommer gå. Det kommer vara skitsvårt men jag ska lyckas. Jag kommer klara det här. Positivitet är sjukt underskattat. Och speciellt så här i höstmörkret är det svårt att vara positiv. Men försök. Det tänker iallafall jag göra.

If you only do what you know you can do, you never do very much.
- Tom Krause









TISDAGSLISTA.


Vad är den äckligaste mat du vet?

Väljer bort tomater i alla fall förutom då de är soltorkade.

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet).

Oj. Jag har ju inte jobbat så där jättemycket. En sak var iallafall förra sommaren när jag jobbade i en bar och hade hand om betalningen (vi hade bara en kortmaskin). Jag hade konstant fem olika bankkort i ena handen och tappade inte bort en enda, hade koll på alla ägarna. Under mina dagar på ICA i somras så lyckades jag le och vara trevlig mot alla otrevliga turister, och det ska ni veta är inte så lätt som det låter!

Vad ångrar du i livet (om något)?

Den här frågan var jobbig. För det jag ångrar är inte små, lätta saker. Det är svårt att leva med att man ångrar sig.

Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?

Nu kanske jag blir alldeles för privat (förlåt i sådant fall), men jag fick höra att min första gång inte var ett dugg bra. Vilket den faktiskt var.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Skjortor och mjuka, sköna tröjor. Samt mina svarta (självklart) jeans och mina nya militärgröna! Lite småkär.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

Det här svaret kan bli lustigt. Jag är nämligen mer en kvantitet- än en kvalitémänniska. Men det dyraste är nog en höstjacka för 700 riksdaler. Som har blivit använd cirka 4 gånger. Rätt ovärt när man tänker efter.


Har du någon oanad talang?

Jag är mästare på att nypas! Vet alla ställen där det gör ondast att bli nypt och jag hittar dem varje gång. Kanske inte en sådan nödvändig talang dock..

Vad gjorde du i helgen?

Såg till att gå från semifinal till sm-final. Ren och skär lycka.

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?

Köpa överlevnadskit till Uganda, klara samhällsprovet, ge Skövde två rejäla matcher i finalen, skriva någonting (vad som helst) och pussa på min man.

Vad har du på dig just nu?

Träningsshorts och en groteskt stor (samt skön) tjocktröja.

Senaste låt du lyssnade på?

Låten minns jag inte, men spellisten hette iallafall "hit or get out". Den rullade på medans vi tränade.

Bästa skönhetsknep?

Ni vet. Sova, tvätta bort sminket, dricka mycket vatten, hålla koll på ögonbrynen. Ni vet. Allt det där jag inte gör.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

En vit farfarströja. Just därför fick pojkvännen en i födelsedagspresent..

Och fulast?

När personen utstrålar att den är bättre än alla andra.

Vem saknar du?

Min moster. Hon är en speciell kvinna. Jag ska beskriva henne för er någon dag. Alla borde ha en moster som henne.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Helt ärligt? Fred på jorden.

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

Isabella Löwengrip, hon har åstadkommit mycket i en väldigt ung ålder. Hon må kallas blondinbella men jösses, den kvinnan är smart. Sandra Beijer, hon har följt sina drömmar och sitt hjärta. Hon inspirerar med bilder och sina texter. Hon kan verkligen skriva vackert. Sen måste jag säga det mest självklara svaret av alla, min mamma. Vet inte vad jag skulle göra utan henne, hon är stark och vacker och vad man än behöver finner man i hennes handväska. Mammor är bra att ha.

Bästa filmen nånsin?

Tonåringen i mig måste säga The Notebook. Himla vacker film det där. Samt The Green Mile. Vacker den med, på sitt eget vis.

Bästa boken nånsin?

History of love av Nicole Krauss. Det är, och kommer nog alltid vara, det vackraste jag har läst. Sen gillar jag Jodi Picoult starkt. Gillar hennes sätt att skriva och berätta. Läs!

Vilka tidningar läser du?

Morgontidningen då och då. Har precis börjat prenumerera på Illustrerad vetenskap och Egoboost. Får se om jag fortsätter.

Vad önskar du att du var bättre på?

Att skriva. Planera. Hålla koll på mina grejer, är trött på att glömma och tappa bort allting. Ha mitt rum städat.

Är du religiös?

Ibland. Känns tryggt att ha någon att vända sig mot när världen faller i bitar runt omkring en.

Vad är din största rädsla?

Att något ska hända dem jag älskar. Livrädd.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Det elakaste någon har sagt till mig sa han genom att inte säga något alls.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

Svårt! Finns så himla fina namn i världen. Skjuter upp det här svaret tills det knackar på dörren och jag har nio månader på mig att bestämma ett namn. Jag fick till exempel heta Lisa för att pappa tyckte att jag såg ut som en sådan.

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?

Ännu svårare än frågan ovanför då jag har absolut noll koll på bilar. Fråga mina vänner om ni inte tror mig. Men jag är nöjd så länge bilen har lite gas i sig, känns säker och kan dunka på med bra musik.

De tre finaste sms du fått i år?

De tre finaste smsen har antingen handlat om mitt skrivande eller så har de varit från min pojkvän. De finaste har nog faktiskt varit om mitt skrivande. Som till exempel: Jag älskar dig när du är glad, när du är fånig, när du är sådär vackert sårbar, när du är ledsen, när du är arg. Jag älskar dig jämt. Men när jag läser dina texter älskar jag dig ännu lite till. Du är så fruktansvärt duktig, och världen kommer att komma ihåg dig Lisa Ingels. Eller det här smset: Lisa. Jag älskar hur du är, hur du skriver världens finaste texter, hur du får mig att må bra en dålig dag, hur du kan locka fram ett skratt i vilken situation som helst, hur du gör mig fnittrig genom dina kärlekshistorier.. Ville bara säga att jag älskar dig.

(slog mig nu att jag nog faktiskt har de finaste vänner man kan önska sig).

 

 

 

 


OCH DET KÄNNS. HUR? DET KÄNNS.


Någonstans på vägen får man sätta ner foten. Hur ont det än gör. För vet ni vad? Det går inte att vara förbannad på någon man älskar. Det kan hända att man växer ifrån varandra. Det är smärtfritt. Det är som ett blåmärke som försvinner stegvis och till slut tänker man inte ens på att det en gång fanns där. Det andra sättet är att man säger det. Det är slut nu. Det är inte du, det är jag (fast det är du). Nej, vi ses aldrig mer. Det gör ont ett tag men sen går det över. Som ett stort plåster som sitter på ett par lite för håriga ben. Det gör ont när man sliter av det, bränner ett tag. Men saken är den, det går över. Man liksom rycker på axlarna och sen är det inget mer med det. Det tredje alternativet och som jag personligen tycker är värst, är när smärtan är konstant. Detta alternativ är som en stukad fot. Har man stukat den en gång, så stukas den lätt igen. Flera gånger om. Och det gör ont. Att bli sårad om och om igen, att aldrig få tiden att läkas helt, vet ni hur det känns? Om ni vet det så har ni mitt medlidande, för det bokstavligen suger. För mig gjorde den stukade foten så ont att jag har skrikit rakt ut i evigheten och fyllt min pojkväns tröja med salta tårar. Om nätterna så undrar jag för mig själv varför man inte väljer plåstret. Gör det snabbt. Slit av det. Orsaka inte en människa mer smärta än så. Det räcker gott och väl.

Men jag har fått nog. Jag sätter ner foten. Trött på smärtan och speciellt på besvikelsen som har visat sig att vara garanterad. Jag gör slut med dig. Officiellt. Du läste rätt. Slut. Det kommer aldrig mer finnas något vi.



Och nej, detta handlar inte om min pojkvän. Det här handlar om vänskap. När den är svartare än en oktobernatt.






DON'T FORGET TO LOVE YOURSELF.


Jag har vetat vem jag är ett bra tag, lite trasig kanske, men det har känts helt okej. Min kropp har känts som min och jag har kunnat bära den med stolthet. Jag har, nästan lite elakt, fnissat åt folk som inte vet vad dom vill här i livet. Min väg efter gymnasiet har varit självklar och jag har aldrig tvivlat på mina drömmar.

Men någonstans på vägen till idag så gick jag vilse. Jag stannar upp och kollar mig i spegeln. Inser att jag på något vis har tappat bort mig själv. Håret kanske är tillbaka till sin naturliga färg och min kropp har kvar de breda axlarna, de ljusa ögonbrynen och födelsemärket på ena örsnibben. Men man ser det i ögonen. Det känns som om en främling befinner sig i ett tomt skal till kropp och stirrar tillbaka på mig i spegeln. Och vägen efter gymnasiet som en gång var så självklart, nästan inristad i min hud, är plötsligt avstängd för vägarbete. Flera valmöjligheter har dykt upp på kartan och paniken börjar få fäste i mig. Hur vet man vad som egentligen är rätt för en? Det som är rätt nu kanske inte är rätt om några år. Behöver stanna upp, stå stilla medans världen snurrar kring sin egen axel. Måste bli vän med främlingen inom mig, säga att hon inte får stanna här för jag måste faktiskt hitta mig själv igen. Och framtiden? Jag låter paniken växa inom mig tills jag inte kan vänta längre och väl där tänker jag lita på att magkänslan leder mig åt rätt håll.








ETERNITY.




Ta sina första steg i en stad som inte vet ens namn. Som inte vill veta det. Där tiden inte är något annat än en vindpust mot din kind. En sol som dyker upp lika snabbt som den försvinner, som om den plötsligt kommer på att den måste värma alla vilsna själar. Där marken du står på är ditt dansgolv och du behöver aldrig dansa ensam. Drinkar du inte minns namnen på svalkar ditt inre och får dig att känna dig lite mer levande. Där du skrattar tills tårarna rinner med någon du aldrig kommer träffa igen och ni vet båda om det. Där allting är fjäderlätt, ingenting är omöjligt och evigheten, ja. Evigheten är din.





MÅNGA BÄCKAR SMÅ.


Från ett par drömskor till något allvarligare, mer verkligt. Jag kan inte riktigt skriva om sådant här. Om vårat grannland och om kontinenten söder om oss. Så jag låter Clara göra det istället. Läs inlägget HÄR. Tog mig cirka en minut, sen var jag världsförälder. För ynka 100 kronor i månaden. Det är ingenting. Samtidigt som det betyder överlevnad för någon annan.



UNICEF - Läkare utan gränser - Röda korset - Rädda barnen





2011-05-11


"Vet du vad?"
"Nej, vadå?"
"Jag älskar dig"
"Jag älskar dig med"

Ord som resulterade i tårar av lycka som gömde sig i ögonvrån och kyssar utan slut.





11 vs 2.





Här skulle del 11 varit. Istället för att skriva den skrev jag dock nästan halva kapitel två. Och det är ju faktiskt bättre än att inte skriva alls.





YOU SUNK MY BATTLESHIP.




Ibland så här på kvällarna när allting är extra mörkt, så undrar jag: tänk om man måste gå sönder för att känna riktig lycka? För att känna riktig kärlek? Att man måste ha förlorat något eller någon för att kunna inse värdet i dom man har omkring sig. Att man måste gå sönder för att känna hur det känns att bli hel igen. För om man alltid har varit hel så kanske man inte tänker eller vet om att man är just hel. Men om man går runt och är trasig och sen stegvis blir hel igen, borde inte det göra en starkare än förut? Och borde inte den känslan fylla kroppen på ett helt nytt sätt? Då tänker jag även, den som gör en hel, den måste ju komma närmare än någon annan. Den har ju lämnat ett avtryck i ens inre. Som ett skalman-plåster på hjärtat.

Jag kanske inte borde vara rädd för att bli hel igen. För att låta någon sätta ett skalman-plåster på mitt hjärta. För även om jag blir hel och går sönder igen, så vet jag att alla sprickor inom mig kommer sakta men säkert försvinna. Och för varje gång jag går sönder, så blir jag lite starkare än förut.





ANDRA ADVENT.



I min dator finns det en mapp som heter Drömmen jag hade en gång. Och i den mappen finns det två dokument. Förord och Kapitel 1.





SHE'S GOT YOU HIGH AND YOU DON'T EVEN KNOW IT YET.


Det finns några få på denna jord som vet hur jag mår bara genom att se mig i ögonen. Dom vet vad jag har att berätta innan jag ens börjat säga det. Dom ser på mig när jag har bestämt mig för nånting. Alltför ofta kan dom läsa mina tankar och oftast förstår dom mitt liv bättre än vad jag gör.

Dom ger mig styrkan till att gå upp på morgonen. Skänker mig glädje om och om igen. Till den punkt att jag har kramp i magen och tårarna rinner. Och genom något så litet som ett sms eller en mening på en blogg, blir jag så fylld med så mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är som om jag lämnar jorden för en liten stund. Har ni någonsin tänkt att ja, det är det här som är äkta kärlek?

Det finns några få på denna jord som jag skulle ge mitt liv för. Av den enkla anledningen att det är dom har hållit mig vid liv.



Det kallas kärlek.






NEVER SETTLE FOR LESS THAN YOU DESERVE.



Efter alldeles för lite sömn, jobb som tog på kroppen, P.s i love you och besked om att någon lämnat denna jord (inte någon jag kände) så kan jag inte hjälpa att känna en viss rädsla för världen. Jag är rädd för att se hur någon jag älskar plötsligt går sönder. Jag vill gömma mig under täcket, blunda och hålla för ögonen. Vill inte höra om kriget i Irak, vill inte veta om hur många procent som dör av svält i Afrika, vill inte få veta hur många hjärtan som krossats. Jag är rädd för världen.





Tidigare inlägg
RSS 2.0