Mitt hjärta.


Hon låg framför mig i månskenet. Det var nymåne och man såg endast en liten strimma av det runda ting vi kallar för måne. Visste ni att det kallas nymåne då det är den fas då den åter framträder efter att ha varit osynlig för jorden?

Jag hade varit på väg till mataffären när jag såg en kvinna som låg ihopkrupen på marken. Det var svårt att urskilja hennes konturer, trots månskenet. Jag var på väg att hjälpa henne upp, men när jag stod några få decimeter ifrån henne och sänkte min hand för att nudda hennes axel så gick en kall kår längs min ryggrad. Hennes hud, som gav ett ljusblått skimmer, var även svagt transparent. Jag kunde utan större problem följa hennes blodådror som pulserade från axeln och ut mot hennes nätta hand. Mina fingrar kunde inte förmå sig till att röra vid denna varelse. Mänsklig eller inte. Efter vad som kändes som flera minuter, om inte en timme, så rörde hon på sig. Min instinkt fick mig att ta fyra steg bakåt. Hon reste sig upp och utan att bry sig om mig så såg hon upp mot himlen. Hon hade på sig en enkel svart klänning, nästan som ett svart linne, som var smutsigt efter tiden hon spenderat på marken. Hon var inte var inte vad jag skulle kalla för smal, men jag kunde tyda hennes sköra nyckelben och de svaga skuggorna som urskiljde hennes bröstkorg. Hennes blonda hår, vars färg påminner om den ljusa färg som små flickor har, var lika smutsigt som hennes klänning och hängde smekandes över hennes axlar. Jag kunde inte förstå denna kvinna som stod framför mig.

”Vem är du?”

Jag ångrade orden innan de ens hunnit lämna mina läppar. Hon släppte den värld vi har ovanför oss med blicken och såg på mig. Det kändes som att orden jag nyss hade uttalat hade fallit ner till marken vid mina fötter och dött. Hon var vacker. Men hennes gröna ögon, som påminde om de första löven på björkarna om våren, fullständigt borrade sig igenom mitt inre. Hon tog ett steg framåt och synade mig uppifrån och ned. Allt från mina svarta, kanske lite väl mycket använda, skor till min stubbiga haka. Trots att hon såg så oerhört skör ut samtidigt som hon var vacker, så slog det mig att hon skrämde mig. Denna kvinnliga varelse skrämde mig.

Hon gjorde en rörelse som för att ta ännu ett steg närmare men vek av mot min vänstra sida, fortfarande med blicken fäst på mig. Jag kände, eller kanske hörde, hur hon stannade till bakom mig. Hon lutade sig närmare och viskade i mitt öra:

”En ängel.”

Hennes röst liknade hennes tunna, genomskinliga hud, men var inte bara för detta tyst eller blyg. Det fanns en dold styrka i hennes röst och av någon outgrundlig anledning så trodde jag henne. Hon stod kvar bakom mig i några sekunder innan hon fortsatte cirkulera runt mig.

”Varför är du här?” Min röst skakade. Hon tog tre lätta steg och stod sedan framför mig, med ryggen vänd mot min blick.

”För flera år sedan stals något från mig och jag svor att jag inte skulle vila förrän jag tagit tillbaka det som tillhör mig.”

Hon vände sig emot mig och ännu en gång häpnades jag över styrkan i hennes ögon. Jag stod tyst en liten stund, vågade inte riktigt fråga den fråga som låg och vilade på min tunga.

”Har du funnit det?”

”Ja”

Hon tog några steg framåt tills det knappt var två decimeter mellan våra ansikten. Jag kunde nästan känna hennes andedräkt mot min hud. Vid detta tillfälle hade jag sprungit skrikandes åt andra hållet, om det inte vore för att jag var helt rörelseförhindrad. Det enda jag hade var mina egna ord.

”Vad var det som stals från dig?”

Hon närmade sig ännu mer och det var inte en millimeter av min hud som inte var täckt av gåshud. Hennes andedräkt smekte min kind och jag ryste ofrivilligt till. Hennes andetag värmde mitt öra nära hon viskade:

”Mitt hjärta.”

Hon tog ett steg bakåt, ökade avståndet mellan oss och log mot mig. Ett leende som jag inte kunde avgöra om det var vänligt eller ett tecken på att jag borde ha gått förbi denna varelse som påstod sig vara en ängel. För en sekund trodde jag att hon bara kliade sig över bröstet, men det visade sig snabbt att jag hade trott fel. Hon hade dragit fingertoppen längs ett ärr som lyste genom huden, cirka femton centimeter långt snirklade det sig över hennes kropp. Precis där hennes hjärta borde sitta.

 

 

 

 


DÄR AXEL BLIR TILL HALS.


Två veckor hade sakta passerat och nu var det bara en dag kvar. Eller snarare en natt kvar. Sen ska jag äntligen få träffa honom igen. Fjorton dagar har aldrig varit så tomma och passerat så sakta som just dessa fjorton. Två veckor är egentligen ingenting. Vi har levt så många veckor att vi glömt majoriteten av dem. I vissa fall har hela år blivit bortglömda. Men jag tänker inte ljuga, för en vecka sen låg jag på badrumsgolvet och stirrade upp i det vita taket. Undrade om jag någonsin skulle bli hel igen. Om två veckor verkligen kunde kännas som en evighet. Fast ja, det senare hade jag ju fått svar på. Två veckor kan bli en evighet. Men just den kvällen kändes han så långt bort, både i distans och tid. Allt som gick genom mitt huvud var att det var som om han tagit med sig den del av mig där han finns. Och just den kvällen så saknade jag den delen. Jag hade vant mig vid den delen. Men jag tänker inte låtsas.

Utan honom är jag svag. Ibland tror jag att jag har glömt hur man är stark.

Så en dag. Jag behöver bara överleva natten så är jag hos honom igen. Trots att klockan var sent och gardinen var nerdragen så var det ljust i mitt rum. Månen smög sig in genom alla springor och la ett blått sken över rummet. Jag tänkte på honom. För oavsett vart han är, så ser han alltid samma måne som jag ser nu. Och vet du vad? Den är aldrig större än din tumme.

Jag låg i sängen och funderade på vad som gjorde att jag saknade honom så mycket. Svaret slog mig och jag kunde inte stoppa ett leende från att formas. Jag saknar nätterna med honom. Precis innan han somnar när han ligger och rycker litegrann och sedan oftast väcker sig själv med att hoppa till ordentligt. Att veta att han alldeles strax försvinner in i sina drömmar, där ingen kan störa honom. Jag saknar även hur han låter mig ligga med huvudet på hans axel hela natten, hur han vill att jag ska sova på hans axel. Även om jag starkt betvivlar att det är speciellt skönt för honom. Fast mest saknar jag hur han mitt i natten kan dra mig till sig och kyssa mig i nacken. Jag har fortfarande inte kommit på om han är vaken när han gör det eller om han bara gör det. Det är som om han känner på sig att jag är vaken. Som att han påminner mig om att jag aldrig är ensam.

Jag skulle kunna leva på hans kyssar i nacken. Precis där axeln blir till hals. Jag blir påmind om hans närvaro, att han bara är min. Hjärtat slår lite snabbare och gåshuden smyger sig på. Mina läppar formar ett leende vid blotta minnet. Det är sådana kyssar som påminner en om att kärlek är vackert. Till och med när kärleken gör ont så är den vacker.

Imorgon kommer jag börja leva igen.

 

 

 

 


OM EN MINUT, OM EN SEKUND.


Rummet var nästintill mörkt. Den enda ljuskällan var de få solstrålar som höll sig fast vid jorden. Vi var nio stycken som låg i små högar i rummet. Några i soffan, andra i sängen och så några på golvet. Du och jag låg på golvet. Jag vet inte hur det gick till, men när jag vände mig om så låg du plötsligt där. Alla sov runt omkring oss, någon snarkade svagt i sängen bakom mig. Dina ögonlock var stängda och du andades djupt. Jag undrade vad du drömde om. Om du drömde överhuvudtaget. Jag låg i flera minuter, minst tio, och funderade på om jag skulle våga röra dig. Det kliade i fingrarna, de gjorde nästan ont av längtan av att känna din hud mot mina fingertoppar. Men tänk om du vaknade? Hur skulle jag kunna förklara varför mina fingrar vilar mot din hud? Men ändå. Jag måste få veta. Måste få känna.

Jag sträckte sakta fram handen och mina fingrar nästan skakade. De rörde försiktigt din kind och du rörde dig inte, så jag lät dem sakta smeka din kind och ner till halsen. Jag undrade hur dina hals smakade, hur det skulle vara att få kyssa den tunna huden. Fingrarna fortsatte över din axel och ner på din arm. Här var huden spänd, men samtidigt len och jag kände musklerna som mörkret dolde. Kände hur blodådrorna var som olika floder ner mot din hand. Undrar om jag vågar? Nej. Fast jag måste. Du sov fortfarande, så jag tog modet till mig och flätade försiktigt in mina fingrar i dina. Lät dem vila där en stund, innan jag lät min tumme smeka din hand. Jag följde dina konturer med blicken och insåg sedan att du inte sov. Du var fullt vaken och din blick var fäst på mina ögon. Modet svek mig och jag drog till mig handen som om jag bränt mig. Allt jag velat säga försvann med dem sista solstrålarna. Jag kunde inte ens förklara varför min hand några sekunder tidigare hade befunnit sig i din hand. Mina ögonlock slöt sig och jag bestämde mig för att om jag somnade nu så skulle jag tro att det här bara varit en dröm imorgon.

Men jag kunde inte somna. För helt plötsligt började mitt hjärta slå hårt i otakt. En varm hand vilade mot min kind, formades efter min kind. Jag öppnade ögonen igen. Du var så nära. Jag kunde känna hur dina andetag värmde min hud allt eftersom du kom närmare. Till slut var du så nära att jag kunde känna dina läppar mot mina, även om beröringen var lika lätt som en fjärils vingslag. Din hand sänktes ned mot min hals och du kollade mig i ögonen. Och i samma stund dina läppar kysste mina var det självklart. Det var en dröm. Inget annat än en dröm som krossade marken jag låg på, ersatte den med ett vitt, fluffigt moln svävandes på en blå himmel. En dröm.

Kyssar. Kyssar. Kyssar.

Klockan? 09.14. Ögonen öppnades försiktigt och jag såg alla kroppar som låg i sängar och soffor runt omkring mig. Påmindes om drömmen jag hade inatt. Log. Fin dröm, väldigt fin. Virar in den i ljusblått presentpapper och gömmer den inom mig, kan vara bra att ha när dagarna är gråa.

Ett andetag bakom mig får mig att inse att jag inte bara har någon bakom mig, jag har även någons hand i min. Någon drar mig intill sig (naken hud mot min) och någon kysser mig i nacken.

Kan man drömma även om man är vaken, eller kallas det då för verklighet?

 

 

 


SHE POURS A DAYDREAM IN THE CUP.


Stationen var tyst och ödelagd när jag kom in genom dörrarna. Hjulen från min väska och mina steg som sakta går över golvet är det enda ljudet som hörs. Trots den tidiga morgonen smyger sig solen sakta in genom fönster och dörrar för att värma ensamma själar. Jag sätter mig på en bänk mitt i salen som är upplyst av solen. Den är av ljust, hårt trä och överallt står små ord inristade. Ord av hat, riktade till någon människa där ute, alternativt till hela världen. Jag tar av mig ringarna som tynger ner mina händer och låter fingrarna sakta smeka en kärleksförklaring som någon ristat in. Några få bokstäver och ett hjärta.

Plötsligt känns solen lite extra varm och jag ler där jag sitter helt ensam. Jag blir så där löjligt lycklig. Ni vet, när man blir lycklig utan att riktigt veta varför. Jag tar med mig väskan och springer ut genom dörrarna som alltid öppnas för en. En snurr eller två, bara för att visa hela världen (eller bara mig själv) lycka och för att bli av med energin som plötsligt intagit min kropp. Väskan låg slängd bakom mig och i ren panik knäppte jag upp knapparna som aldrig varit så svåra att knäppa upp. Den tunna vårjackan landade mjukt på den hårda asfalten under mina fötter. Jag sträckte ut händerna så långt armarna förmådde och lät huvudet falla bakåt. Solen smekte varje centimeter av min kropp, fyllde mig med sommar.

Först när armarna känns tunga låter jag dom falla ner och jag hänger jackan på armen och vänder mig om för att sätta mig på en bänk. Men så sitter det någon där. Men blont hår som räcker precis till öronen, kisar han då han ser mig i solljuset. Något som liknar ett leende, men som egentligen bara är en försiktigt höjd mungipa. Som ett försök till att gömma sitt leende. Mina kinder blir genast varma, trots att dom redan värmts av solen. Jag hoppades att dom inte var så röda som dom kan bli. Sakta gick jag fram till honom, eftersom han satt på den enda bänken som fanns. Jag slog mig ner på hans högra sida. Generad som jag var, satt jag och pillade på mina trasiga shorts och sneglade försiktigt på honom. Hans hade en mörkblå, stickad tröja som hängde lite slarvigt på honom men som avslöjade hans konturer. Jag upptäckte att även hans shorts var trasiga. Det hade vi gemensamt. Vi kanske var trasiga båda två. Jag försökte vara diskret då jag höjde huvudet för att ta reda på vilken färg han hade på ögonen. Men han upptäckte min rörelse och våra blickar möttes. Bruna ögon.

Tåget som sakta kom närmare stal våran uppmärksamhet. Vi reste oss upp samtidigt och han gick för att möta tåget. Jag tog på mig jackan, letade fram biljetten och stod kvar samtidigt som jag studerade hans rygg. Jag ryste trots att solen värmde. Tåget stannade och vi gick till varsin vagn. När jag slängde upp min väska så undrade jag för mig själv om vi skulle till samma ställe. Jag satte mig ner och kollade på stationen som sakta flöt förbi och som nu inte var något annat än ett minne. Någon slog sig ner mitt emot mig, på andra sidan bordet. Min blick hade fastnat där jag satt och dagdrömde då konduktören kom. Jag räcker fram min biljett och ser hur någon mer gör det. Någon med såna där härliga, maskulina underarmar. En stickad tröja. Ett par djupa, bruna ögon som möter mina. Och ett knappt synligt leende vid hans mungipa. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Han öppnar munnen och viskar, knappt hörbart:

- Hej.





RSS 2.0