När himlen är blå. (2)


(Den första delen hittar ni HÄR)

Emma. Hon hade inte hört av sig, trots att det hade gått två veckor. Jag hoppades att hon skulle vara på samma bar ikväll, även om oddsen inte direkt stod på min sida. Efter att ha lämnat jackan i garderoben så ångrade jag nästan den mörkgröna, stickande tröjan. Det var nämligen stekhett. Även om klockan bara var elva så var det fullt med folk, det var trots allt löningshelg. Folk jag kände hälsade, kramades och envisades med att prata längre än vad jag hade tid med. Jag hade fullt upp med att försöka hitta Emma i folkvimlet, om hon ens var här ikväll. En liten blondin som antagligen hade använt sitt kreditkort lite för mycket under kvällen ramlade in i mig och försökte ögonblickligen spela nyktrare än vad hon var. Men medan hon pratade på om sin livshistoria så tyckte jag mig se någon med chokladbrunt hår ståendes i baren. Med en snabb ursäkt lämnade jag blondinen som obekymrat vinglade vidare. Nog var det Emma i baren alltid och helvete, hon var snyggare än jag mindes henne. En svart klänning med tunna axelband som blottade knäna, men var längre baktill. Ett par rejäla, svarta klackar med förbluffande hög klack prydde hennes fötter. Det var en kontrast som heter duga jämfört med förra gången jag såg henne, med ett par enkla jeans och en ärmlös, vit skjorta. Jag närmade mig henne från sidan, ville inte att hon skulle se mig då den perfekta öppningsrepliken låg på mina läppar. När jag kom närmare kunde jag tyda de röda läpparna som omfamnade glaset när hon drack och skuggan efter ett par nyckelben.

- Så mitt första intryck dög inte?

Bevisligen skulle jag kanske ha låtit henne se mig innan jag plötsligt pratade in i hennes öra, för hon hoppade till och drinken i hennes hand bokstavligen flög genom luften och landade kanske inte på världens bästa ställe. Över hela henne. Hon svor och försökte förgäves borsta bort drinken från klänningen med händerna. Sedan såg hon på mig. Hennes blick tillsammans med den händelse jag nyss bevittnat blev för mycket. Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag bröt ihop totalt av skratt och det gick inte att sluta. Jag fick ta stöd mot bänken när jag såg hur hennes blick bli ännu argare.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt var det min tur att bli dyngsur och jag tystnade tvärt. Utan någon som helst vetskap om hur det gått till så kollade jag upp mot kvinnan mitt emot mig. Hon stod med ett tomt drinkglas som antagligen hade varit fullt för några sekunder sen. Hon knep ihop läpparna och hennes nakna axlar började skaka, för ett ögonblick trodde jag att hon skulle börja gråta och jag funderade på att låta mina fingertoppar smeka hennes överarm. Sen helt plötsligt började hon skratta och nästan ramlade ihop över bardisken. Tårarna rann och hennes skratt överröstade musiken som ekade i rummet. Hon var vacker när hon skrattade.

När vi båda hade hämtat oss från händelsen, vilket tog ett tag, la jag min hand på hennes axel och pekade mot ett bord som låg lite avsides från både baren och dansgolvet. Hon nickade och fortsatte att fnissa. När vi slagit oss ner var hon den som först öppnade munnen.

- Jag kan inte förstå att jag aldrig gjort det där tidigare!

- Gjort vad?

- Slängt en drink i ansiktet på någon.

Hon log fortfarande och jag kunde inte göra annat än detsamma. Det var någonting med den här tjejen som satt mittemot mig.

- Ja, personligen så hoppas jag att jag slipper vara din måltavla nästa gång.

Vi satt tysta och bara kollade på varandra i en minut eller två. Jag vågade inte bryta ögonkontakten. Det var nästan som om jag var rädd för att hon skulle försvinna om jag kollade bort för en sekund. Sedan slängde hon ett ögonkast mot dansgolvet och när hon sedan kollade tillbaka såg hon ut som en liten treåring som var på väg att hitta på hyss. Hon ställde sig upp och började backa mot dansgolvet. Med sina pekfingrar gestikulerade hon att jag skulle följa efter, när jag ställde mig upp vände hon sig om och försvann bland hundratals danssugna människor. Jag skrattade för mig själv och undrade vem jag egentligen var på väg att få lära känna.




NÄR HIMLEN ÄR BLÅ. (1)


Han frågade efter mitt namn, som om han faktiskt undrade vem jag var. Emma. Emma var svaret på hans fråga. Han hade mörkbrunt hår och hans ögon hade nästan samma färg som den gröna, antagligen inte alkoholfria, drinken han hade i sin hand. Baren var full med människor och efter några armbågar i sidan så hade jag lyckats ta mig fram. Jag såg honom inte först, han liksom bara dök upp vid min sida helt plötsligt. Han hade en vit farfarströja på sig vilket antagligen är mitt favoritplagg på pojkar. Fast att han var en pojke är nog fel ord för han såg ut som om han hade sett världen mer än en gång och jag tvivlade på att han hade behövt kämpa med skäggstubben. Han log mot mig, tog min hand och lyckades ta oss båda genom folkmassan och till ett bord. Han hette Andreas och hade levt i 23 år. Han var alltså fem år äldre än mig, som precis hade börjat få gå ut på krogen. Han var förvånansvärt lätt att prata med, orden flög emellan oss. Orden lämnade hans läppar, svävade mellan oss och följde med mina andetag in i mina lungor. Han berättade om förra året, då han hade rest genom Europa. Helt ensam hade han bestämt sig för att lära känna världen lite bättre, lära känna sig själv lite bättre. Han hade sovit under bar himmel mer än en natt och somnat under stjärnorna. Han hade sovit under stora träd när det regnade och han inte hade råd med hotell. Hundratals människor hade passerat hans ögon det året, alla typer av människor och i varje land han hade besökt så hade han köpt en öl, som för att välkomna sig själv dit.

Han fascinerade mig, det kunde jag inte ljuga om. Det var just den delen att han hade rest själv. Hur många tankar hade inte hunnit passera hans huvud under ett år i ensamhet? Det slog mig att han måste ha växt på så många vis, lite klokare, starkare och självsäkrare. Jag studerade hans ansikte, och nog såg han visare ut än många 23åringar. Han hade små rynkor vid ögonen, sådana som oftast bara syns när man ler och när han log så syntes plötsligt en liten smilgrop. Precis till höger om hans mun.

- Emma?

- Ja?

Han räckte fram sin hand mot mig.

- Sträck fram handen.

Jag sträckte fram min hand mot honom och han tog tag i den så min handled vilade i hans arm. Han tog fram en penna och skrev ett nummer på min handled. Sedan log han mot mig.

- Jag måste gå nu, så korten ligger i dina händer.

Jag studerade min handled och numret som stod på det. Men precis när jag skulle säga hejdå, kanske krama om honom om modet fanns inom mig, så var han borta. Han hade försvunnit i folkmassan som försökte ta sig ut då klockan var två och krogen stängde. Han hade lämnat min sida precis lika plötsligt som han funnit den. Och nu låg alltså korten i mina händer.





(Den här novellserien tillägnar jag F.L och J.P, för dom vackra ord ni sagt/skrivit. Ni är guld.)

GENOM ELD. (sista delen)


” 25 juli

Saker du aldrig får glömma:

Hur han mitt i natten plötsligt kan slänga en arm runt dig och krama dig så hårt att du nästan går sönder. Du får inte heller glömma hur han ser ut när han är nyvaken. När dem mörka lockarna hänger ner över hans ansikte och täcker hans ögon som i sin tur täcks av en tunn, sårbar hinna hud. Kom ihåg hur han luktar i regnet. När hans parfym försvinner och han bara luktar som sig själv och då även med en svag doft av regn. Kom ihåg hur vattendropparna på hans hud smakar. Den svaga, ljusa linjen längs hans handled där han har sin silvriga kedja som han fick av sin mamma. Kedjan som är värd mer än vad pengar kan ge och som lämnar en liten bränna efter soliga sommardagar. När du står ensam och ser ut över världen och du plötsligt känner hur någon kramar om dig bakifrån, stryker bort ditt hår och sedan kysser dig på det stället där en endaste kyss får dig att glömma bort hur man andas. Precis där din axel blir till hals. Kom även ihåg hur hans hand så lätt flätas ihop med din. Att med hans hand i din så blir marken plötsligt stadig under dina fötter och hur alla världens problem försvinner likt en havsvåg då han trycker den hårt. Hur även den minsta beröringen får ditt hjärta att låta likt tiotals hästar som galopperar i det fria. Värmen, gåshuden, rysningen som går längs ryggraden.

Och för guds skull, vad du än gör, glöm aldrig hans kyssar. Hur han får dig yr, knäsvag och lycklig bara genom en kyss. För glömmer du känslan av hans kyssar mot dina läppar, din hud, så har du glömt bort en del av dig själv.

Pauline. Minns det andra glömmer.”

Mitt namn är Oskar och detta är den sista sidan ur Paulines dagbok. Eller förresten, stryk det där. Det är inte den sista sidan, för då skulle hon ha en ny under madrassen, kanske en röd. Det är den sista skrivna sidan. Resten av dagboken består av vita, streckade sidor. Sidor som borde ha fyllts med ord om varma sommardagar, hur trädens löv färgas röda och om den första oskyldiga snön.

Jag höll henne i mina armar, kände hennes andetag mot mitt bröst och hörde henne viska:

- Snälla glöm mig aldrig.

Jag viskade i hennes öra att jag aldrig skulle glömma henne. Aldrig. Tårarna började rinna nerför mina kinder. Hon kramade om mig hårt, som om hon inte ville släppa taget. Men jag kände hur både hjärtslagen och andetagen blev oregelbundna.  Jag stängde ögonen och skrek inombords att det här inte kunde hända. Det fick inte hända. Men tystnaden hade aldrig haft förmågan att dölja saker. Du låg tyst i min famn. För tyst.


Det hade blivit min tur att vara trasig.



GENOM ELD. (13)


ONSDAG

Precis som igår och i förrgår och dagen innan det. En blå himmel, varma solstrålar, grönt gräs som kittlas och en pojke med lockigt hår. Vi befann oss på ängen igen och denna gång låg vi på rygg, med fötterna bort från varandra och med vårat högra öra bara någon centimeter från den andras. Lite variation tänkte vi, som alltid ligger bredvid varandra och dessutom ser det alltid så mysigt ut på film. Så där låg vi och betraktade molnen som sakta gled förbi samtidigt som vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Sedan vet jag inte vad som hände, men jag tänkte att om sanningen ändå ska fram, så varför inte nu? Precis just nu.

- Oskar? Jag var hos läkaren för någon vecka sen.

Hade jag legat bredvid honom så hade jag antagligen känt hur han stelnat till vid mina ord, men nu gjorde jag inte det. Den enda reaktionen jag uppfattade var att hans andning först blev knäpptyst innan den sakta fortsatte som vanligt.

- Han.. (djupt andetag) han vet inte hur lång tid jag har kvar. Vi pratade om månader och nästan år, men nu. Nu tror han att det handlar om veckor och jag vet inte. Jag har inte vetat hur jag skulle berätta det och nu kommer allting på samma gång, för du borde ju veta eftersom jag älskar dig. Och jag ville inte bara helt plötsligt försvinna för du skulle vara den första som märkte det och nu pratar jag på och snälla säg nånting.

- Oskar?

Jag har nog aldrig varit så här rädd. Tystnaden var brutal. Det var som om tusen känslor var instängda i en liten bubbla som täckte mig och Oskar. Tusen känslor som förtvivlat försökte undvika att krocka med varandra. Jag blundade, för det man inte kan se finns inte och jag ville inte se alla tusen känslor. En rörelse till höger om mig och jag tror att något gick sönder inom mig. Oskar hade ställt sig upp. Hans steg lät lätta mot den mjuka marken och för varje sekund så hördes dem allt mindre innan dom försvann helt. Jag låg kvar och kände mig mer ensam än någonsin. Jag grep tag om gräset som låg runt om mig och min andhämtning blev allt annat än regelbunden. Ibland svek andetagen mig helt.

Jag vet inte hur det gick till men på något vis så tog jag mig hem. Upp för trappan där det fjärde steget knarrar, in i badrummet och snabbt stänga dörren bakom mig. Jag vred på kranen till badkaret och sjönk ner på golvet. Mina händer skakade när jag knäppte upp byxorna och ögonen gjorde nästan ont på grund av mina försök att hålla tårarna borta. Vattnet i badkaret brände mot min hud och kroppen skrek av protest, men jag stängde av den. Jag slöt ögonen och sjönk ner under vattnet. Det var alltid så tyst och stilla där, oavsett vilket vatten man befann sig i. Någon minut gick och min luft började ta slut, men jag låg kvar. Till slut var det som om mina lungor darrade av utmattning och jag satte mig upp för att få luft. Istället föll dom där tårarna som aldrig tar slut.

Timmarna gick och jag spenderade dom alla på min säng, stirrandes upp i den alldeles för vita taket. Vad skulle hända nu? Jag hörde några steg ute i hallen, dom hade bråttom och var allt annat än försiktiga mot golvet. Så jag reste mig upp, både rädd och nyfiken för den som snart var utanför min stängda dörr. Dörren öppnades. Oskar.

Han tog tre snabba steg fram till mig, tog mitt ansikte i sina händer och pressade sina läppar mot mina. Så hårt att det nästan gjorde ont, men allteftersom sekunderna gick så lättade han på sina läppar tills det tillslut var den kyss jag kände igen. När han sedan drog undan ansiktet så kollade han rakt in i mina ögon, kanske längre in än så. Det sägs att vissa kan se ens själ genom ögonen. Oskar såg livrädd ut, vilket skrämde mig, men han log samtidigt. Det leende han hade när man motbevisade honom vilket betydde att han hade fel men han viftade alltid bort det på något vis. Och i slutänden var det som om han hade rätt i alla fall.

- Man måste dö några gånger innan man kan leva.

 

 

 

 


GENOM ELD. (12)


MÅNDAG

Vi levde igen. Oskar och jag. Dagarna spenderades på en äng där gräset var så högt att man försvann om man la sig ner. Jag fick ett sms just denna morgon där han bad mig komma. Smset gjorde att jag fullkomligt flög upp ur sängen och hoppandes genom huset tog på mig kläderna. När shortsen skulle på ramlade jag in i både bord och dörr, men lite blåmärken har aldrig skadat.

Jag stannade vid ängens kant. Ingen syntes till så jag ropade hans namn. Tystnad. Sedan hörde jag plötsligt något och tystnaden bröts av ett ljud endast en gitarr kan skapa. Ett par steg framåt och jag närmade mig källan till ljudet, så jag fortsatte gå. Mina läppar kunde inte sluta le och jag undrade om han såg mig där han låg gömd i gräset. Sedan hördes mitt namn till höger om mig. När jag kom närmare la han sig ner igen och två steg ifrån honom stannade jag upp för att betrakta något vackert. Solen nästan reflekterades i hans chokladbruna, lockiga hår. Skulle han ställa sig upp så skulle han på något vis ligga kvar då gräset låg tätt intill hans konturer, likt snön då man gör en snöängel. Gitarren vilade mot hans mage och hans fingrar lekte som vanligt över strängarna. Som om det var helt naturligt, som om det var det enklaste här i livet. Hans beiga shorts och vita tshirt var fulla med både gräs- och jordfläckar. Men han såg så lycklig ut där han låg. Så jag la mig bredvid honom. Gräset kittlade min nakna hud precis som det ska göra om sommaren.

Oskar slutade spela och tog min hand. Han höll den hårt i sin. Jag rullade över på mage och vilade min överkropp mot hans bröst. Försiktigt rättade han till en hårslinga och la den bakom mitt öra. Jag lutade mig framåt, kollade han i ögonen, ända tills det bara var en centimeter eller två mellan våra läppar. Hans andetag nästan utbyttes med mina då vi var så nära. Hans hand mot min hals. Jag lutade mig lite mer, det var precis så att våra läppar nuddade varandra. Sen kunde jag inte hålla mig längre, utan började skratta och nästan sprang därifrån. Han suckade och log, innan han flög upp på fötterna och satte av efter mig.

Och när vi sprang runt där på en sommaräng under solen så slog det mig att jag hade nog inte kunnat vara lyckligare. Vad mer behövdes? Jag kunde inte begära något mer av livet.

Till slut fick Oskar tag på mig och närmast brottade ner mig och gav mig antagligen alldeles för många gräsfläckar på köpet. För första gången på alldeles för länge kände jag hur jag skrattade med hela kroppen, hela jag var alldeles varm. En snabb bön till gud att om jag skulle dö, så kunde jag väl ändå få dö så här?

Oskar utsatte mig för samma sak som jag gjort bara några minuter tidigare. Men precis när jag trodde att han skulle ge upp och kyssa mig, så lät han sin kind smeka min och viskade sen i mitt öra.

Jag älskar dig.

Sen kysstes vi. Och jag blev knäsvag, fick gåshud och försvann i hans kyss på en och samma gång.

Okej gud. Du kan låta mig dö nu.







GENOM ELD. (11)

Jag satt på en bänk vid en busshållsplats. Det fanns inget svar på frågan om vart jag tänkte åka. Allt som fanns i mina tankar var att jag måste åka någonstans för att samla styrkan att berätta för Oskar. Jag torkade bort en tår som sakta rann nerför min kind. Någon satte sig bredvid mig och jag sänkte huvudet för att inte låta denne se mitt ansikte.

- Jag heter Anders.

Jag kollade sakta upp. En man i 40års-åldern satt bredvid mig med rynkor längs ögonen och en mun som log litegrann.

- Pauline.

Jag nästan viskade fram mitt namn.

- Så det är du som får min son att smyga ut genom fönstret om nätterna.

Mina händer grep lite hårdare om bänkens kant och jag kunde inte för allt i världen förstå hur han kunde veta vem jag var. Jag hade aldrig träffat honom. Han måste ha sett frågan som stod skriven i mitt ansikte, för han sa:

- Oskar brukar prata om dig, det var så jag kunde veta vem du var.

- Vad har han sagt?

- Att han aldrig har mått så bra. Och du som inte känt honom innan kanske inte har märkt det, men du har förändrat honom. Ända sedan hans mor dog har det varit alltför sällan som jag sett han le. Nu ler han så fort jag nämner ditt namn.

- Gör han?

Han nickade sakta och kollade ut mot den gröna skogen mitt emot oss.

- Pauline. Jag vet om ditt tillstånd.

Åh herregud. Blicken sänkte sig igen och jag tänkte att dom ord jag skulle få höra nu, var att han antagligen ville att det skulle ta slut innan jag försvann för evigt.

- Jag kommer dö.

- Vi kommer alla att dö. Vi kan dö imorgon, vi kan ha förlorat någon under denna stund vi suttit här. När Oskars mor dog så ifrågasatte jag ofta Gud. Eller snarare, jag ifrågasatte hans handlingar. Det fanns gånger då jag kollade upp mot himlen och sa högt ”vad fan håller du på med?”. Ursäkta ordvalet. Nuförtiden däremot så ångrar jag ingenting, jag menar att det inte finns någonting jag önskar att jag sagt eller gjort. Hon var vacker varje dag, så jag lät henne höra det varje dag. Jag älskade henne varje dag, så jag viskade det i hennes öra varje dag. Även i slutet då hon inte längre mindes vem jag var.

- Jag är ledsen. Men jag förstår inte vad det har med mig att göra?

- Du kanske kommer dö Pauline.

- Jag kommer dö.

Han kollade mig rätt i ögonen och log när han sa nästa mening.

- Men du är inte död än.

Det var som om någon slagit mig hårt över kinden. Nej, jag var inte död än.  Jag flög upp från bänken och sa att jag måste gå, Anders nickade och log. Det var som om han förstod. Jag sprang så snabbt mina ben förmådde. Kanske lite snabbare ändå. Även om pulsen slog snabbare än vanligt och jag var mer andfådd än någonsin, så kände jag det inte. Inte förrän jag sprungit upp för uppfarten, slängt upp dörren och hade Oskar framför mig så märkte jag att jag var så andfådd att jag inte ens kunde prata.

- Pauline, lugn! Vad har hänt?

Jag bestämde mig att det skulle ta för lång tid att vänta på att talförmågan skulle komma tillbaka, så jag slängde mig helt enkelt emot honom. Jag snubblade och min panna slog emot hans haka. Hans skratt fyllde rummet och mina kinder blev lite rödare än de varit innan. Men han måste förstått vad jag tänkt göra, för han la sin högra hand under min haka och höjde mitt ansikte så mina ögon mötte hans. Den vänstra handen smekte mitt hår och stannade vid min nacke. Han drog mig närmare och hans läppar mötte mina. Precis som alla andra gånger så blev mina knän lite svagare för varje sekund, men jag brydde mig inte. För det var inte en kyss som påminde oss båda om att jag var trasig. Nej, denna kyss som liknade en äng om sommaren, den första morgonfrosten, en fjärils vingslag och allt du drömmer om, påminde om allt annat än det. Den sa helt enkelt att mitt hjärta fortfarande slog. Även om det inte var mitt längre. Det tillhörde Oskar.

 

 

 

 


GENOM ELD. (10)


Det är lätt att berätta om alla stunder då mitt hjärta slog extra hårt eller om dom gånger jag fick gåshud över hela min kropp . Eller om alla gånger jag känt hans andedräkt mot min kind då han viskat vackra ord i mitt öra. Men alla svarta stunder då, borde jag inte berätta om dom? Som dom gånger jag vaknat mitt i natten av att halsen plötsligt dragit ihop sig och hindrat mig från att kunna andas. Och dom gånger jag kan ha svurit på att det försvann ett dunkdunk för några sekunder. Det var som att jag ständigt blev påmind om att för varje minut, så gick jag sönder lite mer.

Förra onsdagen var jag hos läkaren, det var efter att mitt hjärta försvunnit i några sekunder, och vi gjorde en massa tester. När jag hörde hur han började sätta på sig plasthandskar och tog upp en spruta så slöt jag mina ögon. Jag tänkte på Oskar. Jag tänkte på hur hans fingrar lekte med gitarren. På hur hans läppar såg ut när dom formades för att säga tre små ord. Jag föreställde mig hur han kollade in i mina ögon, men aldrig sa något. Det var som om han letade efter något som han envist bestämt sig för att hitta.

Imorse hade vi åkt in igen, för att få veta vad som gällde. Jag såg det framför mig gång på gång. Jag hade suttit med mamma och pappa bredvid mig. Läkaren kom in, hans blick sökte sig till golvet fram till dess att han stod framför mig och på något vis visste jag redan då. Mammas grepp om min hand hårdnade. Läkaren suckade djupt och lät sin blick vila i mina ögon.

- Jag är rädd att det inte längre handlar om månader, det handlar om veckor.

Jag slöt mina ögon och lät dom vara så, för ett andetag eller två.

- Hur många veckor?

Han hade tagit hand om mig så länge. Försökt ge mig det svåraste man kan få, tid. Jag såg på honom hur svårt det var för honom att säga dom här orden. På sätt och vis var det som om han sa att jag kunde ge upp.

- Jag vet inte.

Jag låg i hängmattan och stirrade upp i himlen. Efter långa, energikrävande tankar så kom jag fram till att jag nog inte var rädd för att dö. Jag föreställde mig hur mitt hjärtas alla delar hölls ihop av en tråd och hur någon plötsligt klippte av den. Det skulle nog inte göra ont. Det skulle nog bara vara som att försvinna. Ni vet när det känns som om man svävar genom livet? Det kanske är så, förutom den detaljen att man aldrig kommer ner igen för att känna gräset kittlas mellan tårna. Sen slog det mig.

Oskar.

Hur ska jag kunna berätta för honom att jag snart kommer försvinna, att jag inte längre kommer kunna värma hans läppar med mina? Jag kommer alldeles för snart att endast finnas i hans liv som ett minne. Som hans första kärlek. Och jag nästan kände hur jag gick sönder ännu mer, när en tanke flög in i mig.

Han skulle komma till en punkt i livet då han inte längre minns hur mitt ansikte ser ut. Han kommer glömma hur min beröring känns. En dag kommer min doft inte längre hålla sig fast i hans hud. Tårarna började smeka mina kinder. Eller nej. Dom smekte inte mina kinder. Dom föll. Tårarna låg gömda inom mig, såg dagsljuset för några sekunder och föll sedan i glömska.

Precis som jag.






GENOM ELD. (9)

 

Det här kan inte vara tillåtet. Det måste vara olagligt. I varje land på denna jord. Att förlora sig i någon, menar jag. Oskar låg bredvid mig och sov så oerhört djupt. Månen lyste in genom fönstret och lämnade han utan konturer. Han var som en enda stor skugga och försiktigt la jag min hand på hans bröst. Jag följde de små groparna och linjerna längs hans överkropp som avslöjade musklerna som låg dolda i mörkret. Hans mjuka hud under mina fingertoppar. Jag lät hela min hand känna hans värme och stannade när jag kände hur någonting slog under min hand. Hjärtslag. Hans hjärta. Mitt hjärta. Jag la min andra hand på mitt bröst och kände ett välbekant dunkdunk. Jag höll andan och koncentrerade mig tills allt jag hörde var mitt hjärta. Först när jag nästan blev yr tog jag ett djupt andetag. Fyllde mina lungor med en gnutta liv. Och plötsligt blev jag rädd. För att en dag, antagligen alldeles för snart, skulle mitt hjärta bli tyst. Min kropp skulle bli tyst.

Jag ruskade på huvudet och försökte få mina tankar att försvinna ut genom fönstret och in i evigheten. Jag ville inte vara rädd. Jag tänkte inte vara rädd. Först när jag står utanför dörren till det oändliga så tänker jag tillåta mig själv att vara rädd.

Jag tog bort mina händer från bådas hjärtan, den punkt som var lite varmare, och började studera han där han låg bredvid mig. Han såg så lugn ut när han sov, som om inget kunde skada honom i hans tankar. Inte ens han själv. Jag drog mitt finger längs konturen på hans läppar. Hans läppar som jag kysst så många gånger och som gång på gång formades perfekt efter mina. Ett mysterium som jag aldrig ville veta svaret på. Finns det läppar som passar perfekt, precis som det finns händer som passar ihop? Som när man skämtsamt tar någons hand och upptäcker att de är som gjorda för varandra. Att hans hand är tillräckligt stor för att du ska känna dig trygg, men inte så stor att det känns som du är väldigt liten här i världen. Och man upptäcker att fingrarna helt naturligt flätas ihop. Finns det sånt?

Jag skulle kunna ligga hela natten och bara känna hans hud under mina fingertoppar. Dra dem längs groparna under hans ögon, över hans mjuka läppar, längs hans panna och försiktigt smeka bort håret som ramlat ner. Men det var trots allt en dag imorgon. Och även om vi inte hade en evighet på oss, så hade vi i alla fall fler nätter än denna. Så jag vände försiktigt på mig och hörde hans tunga andetag bakom mig.

Plötsligt lägger han armen om mig och drar mig emot sig. Jag känner hur hans värme omfamnar hela min kropp och bara hans närvaro ger mig gåshud. Hans andetag tydde på att han fortfarande sov och jag log för mig själv där jag låg i hans famn i mörkret. Han hade den inverkan på mig. Han fick mig att le bara genom blotta tanken på honom. Det var som att dricka en varm kopp lycka och känna hur den rann ner i halsen och värmde hela mig.

Jag skänkte kärlek en sista tanke sen bestämde jag mig för att sova. Jag kröp närmare Oskar. Och återigen, förlorade jag mig själv i honom. Det var som om jag sakta gick från att bara krypa närmare till att faktiskt bli en del av honom. Och bara för en stund var jag hel igen.

Han fick mig att glömma att jag faktiskt var trasig.

 

 

 

 


GENOM ELD. (8)


Dagen efter. Dagen efter vadå? Dagen efter totalt kaos. Dagen efter den bästa dagen någonsin.

Jag hade fått höra dom där orden. Ni vet. 3 ord, 12 bokstäver. 3 ord ristades in i mitt hjärta. Jag tänkte aldrig glömma känslan av att få höra dom och veta att dom är äkta. Jag trodde nästan att jag skulle gå sönder. För helt plötsligt hade jag hans hjärta i min hand. Och det var som Håkan Hellström en gång sjungit, fast precis tvärtom. Hans hjärta var plötsligt mitt att förstöra. Vilket gjorde mig mer rädd än jag någonsin varit. Så jag gömde det inom mig och hoppades att det var säkert där.

Vi låg ute på hans gräsmatta och njöt av tystnaden då hans familj var borta. Lät blickarna försvinna i den nästan overkligt blåa himlen. Det var som om någon hade köpt en hink med ljusblå-färg och sen hällt det över hela himlen. Inte ett enda moln syntes. Marken jag låg på var alldeles varm efter att solen värmt upp vartenda grässtrå. Gräsmattan var alldeles grön, som den egentligen brukar vara i början av sommaren. Fingertoppar mot min kind. Jag slöt ögonen och låg helt still. Lät hans fingertoppar snudda vid mina konturer innan dom slutligen stannade vid min haka och vred på mitt ansikte så mina ögon mötte hans. Eller dom skulle ha gjort, men jag höll dom stängda. Jag ville inte att detta ögonblick skulle försvinna. Jag ville vara kvar i det här ögonblicket för alltid. Är det så? Att vissa stunder etsar sig fast mer än andra?

Jag kände hur hans andetag kom närmare och hans fingertoppar drogs över mina läppar och sen formades hans hand efter min kind. Han var så nära.

Jag öppnade ögonen, la mig över honom och kysste honom så som jag aldrig kysst någon pojke förut.

”Pauline. Jag kan inte. Tänk om jag har sönder dig?”

Det var som om jag var lika skör som en vackert målad parfymflaska från något fjärran land. Som om jag skulle gå sönder om inte varje beröring var som en fjäders smekning. Så jag kollade in i hans ögon så som jag gjort så många gånger förut och sa sanningen.

”Jag är redan trasig.”


Och där och då blev vi, som alla klyschor lovar, till en och samma person.






GENOM ELD. (7)


22.17 – Jag somnar ensam för första gången på länge. Sängen känns skrämmande stor utan honom. Det var säkert inget annat än inbillning, men jag tyckte mig se ett avtryck på min kudde efter att hans huvud vilat på den. Utan hans ben inslingrade i mina, utan hans armar runt mig så frös jag som aldrig förr. Jag visste att han skulle vara tillbaka imorgon, men en enda natt kändes plötsligt som evigheten själv. Han är min sol som värmer mig om dom allt kyligare sommarkvällarna. Han är luften jag andas, förutom när han kysser mig. Då glömmer jag hur man andas. Han är marken jag går på, även om han låter mig sväva lite. Låter mig försvinna en stund, innan han tar ner mig på jorden igen. På dom här veckorna hade han blivit en del av mig. Han hade tagit en plats i mitt hjärta och smugit sig in under min hud.

 

02.08 – Jag trodde en dröm, en hemsk sådan, hade väckt mig när jag vaknade upp alldeles svettig. Sedan insåg jag att det var allt annat än en dröm. Det var som om någon gjort en knut i min hals, hindrat luften från att passera. Mina lungor drogs ihop i några försök till att få ner ens en matsked luft. Jag försökte skrika tills jag nästan gick sönder innan jag insåg att det var omöjligt. Så jag tog lampan som var det jag hade närmast till hands och kastade den så hårt jag förmådde in i väggen. Jag har aldrig sett mina föräldrar så rädda som dom var just då. Och deras ögon var det sista jag såg innan det blev helt mörkt.


02.31 – Något blått, blinkande. En man och en kvinna med nålar och stetoskop.

 

03.43 – Det står en läkare framför mig, med en journal precis som i filmer. Han förklarar vad som hänt, att mina lungor bokstavligen kollapsade. Mamma satt bredvid och höll min hand. Min starka mamma var alldeles blek och det kändes som jag hade en hand med samma skörhet som ett barn i min. Omgivningen var fortfarande alldeles suddig och jag kämpade för att hålla mina ögon öppna. En kamp jag snabbt förlorade.

 

10.04 – Sakta men säkert kommer jag tillbaka till verkligheten. Det första jag såg var ett vitt tak. Jag försökte minnas natten som passerat men kom inte ihåg annat än korta glimtar. En välbekant värme mot min vänstra arm ryckte mig ur mina tankar. För bredvid mig, halvt sittande på en stol och halvt liggandes på min säng, var Oskar. Hans fingrar var som flätade med mina och hans kind vilade mot min arm. Han öppnade sakta ögonen och insåg att jag till slut vaknat. Han ställde sig upp och la sig sedan bredvid mig i sängen även om den var alldeles för liten för oss båda. Han kysste min panna och jag tryckte mig emot honom, lycklig över att återigen få känna hans värme. Att återigen få dra in hans doft.

 

10.26 – ”Pauline”?

Jag kunde inte hjälpa det. Med tanke på hur mina lungor varit helt hjälplösa så tog jag ett djupare andetag än jag någonsin gjort tidigare. Fyllde mina lungor med honom.

”Ja?”

 

10.28 – ”Jag älskar dig.”








GENOM ELD. (6)

 

Får man verkligen må så här? Är det tillåtet? Att vara vaken alldeles för tidigt på ett sommarlov för att se solen gå upp över havet. Att ligga bredvid någon som kommit att betyda så mycket på så kort tid. Känner värmen som kommer från solen, som sakta kryper längs min kropp. Det enda som syntes på himlen var en svag morgonrodnad som övergick till en enda stor blå färgklick. Men även om solen värmde, så var det en sak som värmde mer. Hans handrygg vilade mot min och genom dom få centimetrar hud som rörde varandra var det som en eld som sköt från hans kropp till min. All min fokus låg på min handrygg. Jag kunde inte ens tänka igenom vad jag precis sagt. Trots att jag genom dom orden hade vänt upp och ner på världen vi levde i. Jag kunde inte tänka klart med honom i närheten, han gjorde mig alldeles luddig i huvudet. Och när han låg på rygg precis bredvid mig var kloka tankar omöjliga. Jag såg i ögonvrån hur han drog blicken från himlen och la den på mig.

-Pauline?

-Ja?

-Säg att det här är en dröm och att jag vaknar snart.

-Det är en dröm och du vaknar snart. Det är jag som inte kommer vakna.

Jag tror en del av mitt hjärta gick sönder i samma ögonblick som sanningen lämnade mina läppar. Vetskapen att det här kanske var den sista sommaren jag får se slog mig. Jag vred på huvudet och kollade på Oskar. Jag har alltid sagt att den första kärleken nästan aldrig är den eviga kärleken. Men jag kunde vara en av dom som slog oddsen. Min första kärlek kunde bli min eviga. Min oavslutade. Jag kunde lämna denna jord med min första kärlek fortfarande brinnande i mig. Mina läppar fortfarande varma efter kyssar, min hand fortfarande varm efter hans. Tanken på ordet evig räddade mig från att frukta framtiden. För vem är jag att frukta framtiden, när jag har någon med varma, bruna ögon liggandes bredvid mig?

Vi låg kvar på klippan tills solen blev så varm att jag inte längre kunde känna hans handrygg mot min. Och vi gick ner till stranden där vi hittade resten av gänget. Dom spelade volleyboll och vi hoppade in. Josefin log mot mig och gav mig den där blicken som bara tjejer kan göra. När dom vet att nånting har hänt, nånting bra. Jag skrattade bort det och gav mig in i matchen. Det som började som en vanlig match slutade med bra många revanschmatcher, ännu mera fusk och en och annan brottningsmatch. Det var den ena tävlingsinriktade människan efter den andra och när det precis börjat likna krig och solen började försvinna, så gav vi upp.

Allihop gick tillsammans innan vi sakta splittrades för att var och en gå hem till sig. Jag sa hej då till Oskar, vände mig bort från honom och började ta fram nycklarna för att låsa upp dörren. När jag låst upp kände jag plötsligt att någon var bakom mig. Så jag vände mig sakta om och fann mig själv stirrandes rätt in i dom ögon jag alldeles för lätt försvinner i. Han la försiktigt sina händer på mina armar och kysste mig. Hans läppar trycktes mot mina, formades efter mina. Hans händer höll mig så hårt att jag kunde svära på att jag skulle få blåmärken. Det var som om han var rädd att jag skulle försvinna om han inte höll i mig tillräckligt hårt. Han släppte mig sedan försiktigt och utan att kolla mig i ögonen så vände han sig om och lämnade mig där. Stående utanför min upplåsta dörr alldeles knäsvag.

Han fick mig att känna att jag faktiskt levde.



GENOM ELD. (5)


- Pauline?

Det var lustigt, hur jag kunde höra hans röst trots att jag låg ensam och sov. Som om han alltid var nära. Kanske till och med en del av mig. Jag kunde känna hans varma andedräkt mot min kind när han viskade mitt namn. I min halvsömn bestämde jag mig för att så bra drömmar finns inte, och slog därför upp ögonen. Och där var han.

- Klä på dig. Jag väntar utanför.

Klockan var halv tre. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något vis fick jag på mig alla kläder och kröp ut genom fönstret. Han sträckte ut handen mot mig när jag kom halvsovandes emot honom. Jag lät mina fingrar smälta ihop med hans och så började vi gå.

- Vart ska vi?

- Du får se.

Och så gick vi.  På något sätt kändes det som om vi aldrig skulle komma fram, samtidigt som det kändes som om vi knappt börjat gå. Vi vek av från vägen och började gå på en stig som slingrade sig uppåt. Och trots att stigen var så pass smal att vi knappt kunde gå bredvid varandra så släppte han aldrig min hand. Aldrig. Jag frågade om vi var framme snart och han svarade med ett leende. Den sortens leende som avslöjar att något bra väntar. Plötsligt stannade vi, precis när jag kunde se himlen igen, och han bad mig att blunda. Vilket jag gjorde.

Vi gick några meter innan vi stannade igen. Jag kände hur han tog min ansikte i sina händer och sedan lät sina läppar formas efter mina. Och jag kunde inte hjälpa det, han fick mig alldeles knäsvag och precis när jag var säker på att jag skulle falla ihop så viskade han.

- Öppna ögonen.

Det första jag såg var ett par mörkbruna ögon, Oskars. Bakom honom låg en filt på marken samt några kuddar. Jag vände mig om och upptäckte att vi var högst upp på klippan. En bra bit nedanför oss låg stranden och de lägre klipporna som killarna brukade hoppa från. Sen kollade jag ut över havet och såg hur solen precis hade börjat kasta sina första strålar över världen. Vi satte oss ner på filten och jag tryckte mig tätt intill honom. Kände värmen som sakta lämnade hans kropp och gick över i min. Han lutade sitt huvud mot mitt och sa:

- Man ser solnedgången så ofta att man glömmer bort när solen går upp. Det är nu dagen börjar, nu livet börjar. Tusentals hopp väcks samtidigt som solen går upp. Varje soluppgång är början på resten av ditt liv.

Han nästan viskade den sista meningen. Och jag vet inte vad som hände, men dom orden fick mig att säga sanningen. Jag hade känt den här pojken i en månad, och han var den som fick höra orden ingen annan hört förut.

 

 

 

 


GENOM ELD. (4)


Saker och ting var som dom alltid varit. Vinden lekte med löven i träden, tog tag i dom och lät dom se en bit av världen innan vinden tröttnade och lät löven sakta falla ner mot marken. Vågorna kastade upp nya snäckor på stranden som fick värmas en stund av solen innan dom försvann tillbaka i havet. Men även om vissa saker fortsatte som dom alltid gjort, så var det detaljer som var helt nya i denna värld. Små detaljer som vände upp och ner på min värld. Helt plötsligt satt den där pojken med dom mörka lockarna bredvid mig på kvällarna när vi grillade korv och marshmallows. Jag var så nära att jag nästan kände hans andedräkt mot min hud när han sjöng, så nära att jag nästan kunde smaka på tonerna gitarren gav ifrån sig. Och även om sommarkvällarna var varma, så kände jag en viss värme där hans arm nuddade min.

Under veckorna som kom slog det mig att vi var så olika varandra att vi nästan var som två pusselbitar. Ni vet när man sitter och kämpar med ett omöjligt pussel och till slut blir man så trött att man tvingar ihop två bitar, och när man sen försöker ta isär bitarna så sitter dom fast? Vi var som två ihoptvingade pusselbitar. Förutom den biten att ingen av oss kände sig tvingad.

Han var den första som kysste mig god natt varje kväll. Den första som lyckades ge mig gåshud över hela kroppen. Han lät mig känna hur magen blev full av fjärilar när han drog sina fingrar genom mitt hår. Trots att vi inte hade sagt det högt, och trots att detta kanske inte var något annat än en sommarromans som man ser på film, så kunde jag inte hjälpa känslan som sakta smög sig på. Känslan av att tillhöra någon.

Samtidigt kunde jag inte undvika skuldkänslan av att gömma något. Någonting som kunde förändra morgondagen. Men hur mycket jag än försökte, så var det som om orden hade fastnat. Som om orden som var inom mig plötsligt åkt vilse på väg ut, och dom gick inte att finna. Varje gång jag ville säga det, fick jag leta inom mig. Till slut utan hopp om att hitta dom få ord jag sökte.

Vi satt på klippan en dag, bara jag och han, när jag bestämde mig för att göra ett försök.

- Oskar?

- Ja?

- Jag måste berätta en sak.

Och så plötsligt försvann orden som bara några sekunder innan legat på min tunga. Jag kunde inte förstå hur jag tappat dom. Sekunder försvann med vinden, minutrarna var inte långt efter och tystnaden kom åter.

- Tänker du inte fråga vad det var jag tänkte berätta?

- Nej.

Tystnad. Varför inte? Varför vill du inte veta?

- Vissa meningar är svåra att säga. Det tar tid att samla kraft för att säga dom.

Och så vände han mitt huvud mot sitt, kysste mig tills jag trodde att jag skulle svimma och la sig sedan igen. Lämnade mig stum sittandes bredvid honom. På några sekunder hade han stulit hela mitt ordförråd. Hans kyss hade tömt mig på ord, hade fått mig att glömma hur man talar. Och så slog sanningen mig,


Han var allt jag inte vågade drömma om.

 

 

 

 


GENOM ELD. (3)


Solen väckte mig som vanligt på morgonen, även om denna morgon inte kändes vanligt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag tog ett äpple i handen och gick sedan ner mot klipporna som låg en liten bit bortanför själva stranden. Klipporna hade redan värmts upp av solen och gav mig gåshud när jag satte mig ner. Det var något lugnande med den här platsen. Gräset var så där grönt som man bara ser i barnböcker. Som man inte märker förrän man en dag helt plötsligt stannar upp och upptäcker att det är så grönt så man nästan måste gå några steg på det, bara för att försäkra sig om att det är verkligt. Och himlen och havet var nästan ett så här mitt på dagarna. Himlen var mjukt, baby blå och liksom smälte ihop med havets turkosa färg. Solen reflekterades i havet, från det smygande ljuset på morgonen till så starkt att man fick kisa på dagen till att färga havet till hela världens färger på kvällen. Den här platsen var underbar. Det fanns ingen plats jag hellre kunde tänkta mig att göra ingenting på.

- Hej!

Oskar hade tagit sig upp på klippan och slog sig ner bredvid mig.

- Åh. Hej Oskar!

Det första som slog mig var att han inte hade gitarren med sig, vilket fick han att se naken ut. Eller kanske inte naken, men tom på något vis. Han slog igen ögonen och lät solen kyssa den tunna huden som skyddade hans mörka ögon. Och så satt vi. Han med stängda ögon med mig bredvid som betraktade honom så ofta jag vågade.

- Pauline, berätta nånting jag inte vet.

- Jag har aldrig badat i havet mitt i natten.

- Vill du göra det?

Och så bestämde vi det. Klockan ett skulle vi träffas. Jag försökte sova den kvällen, men det var omöjligt. Jag vred och vände på mig tills jag nästan snurrat in mig i lakanet. Jag kom på mig själv med att ligga och le där i min ensamhet.

Klockan blev, efter många långsamma timmar, äntligen tjugo i ett. Jag smög ut genom fönstret i mitt rum och gick ner till stranden. Solen försökte förgäves hålla sig kvar, men började försvinna sakta men säkert. Jag hörde hur någon kom bakom mig, men trots att jag visste vem det var så stod jag kvar.

- Sisten i, viskade han i mitt öra innan han sprang ner till strandkanten. Han log mot mig samtidigt som han tog av sig sin tröja och jag började göra detsamma. Plötsligt började vi skratta båda två utan att förstå varför och jag kunde inte riktigt komma underfund med hur allt kunde kännas så naturligt med honom. Och där sprang vi mitt i natten, ner i havet som såg ut att dölja alla världens hemligheter. Jag kände hur lyckan spred sig inom mig för första gången på länge, den sköt likt raketer genom mina nerver och tillät hela min kropp att känna lyckan.

Jag vet inte hur det hände. Jag vet inte ens hur han hamnade där. Men plötsligt var han så otroligt nära. Trots den svala nattbrisen så kunde jag känna hans andedräkt mot mitt ansikte. Jag är inte säker, men jag tror jag glömde bort att andas när han försiktigt la sin hand mot min kind. Och så kysste han mig.

Han kysste mig som ingen annan gjort förut.





GENOM ELD. (2)


Kvällarna vid stranden började bli lite av en tradition. Jag hade varit där så ofta den senaste veckan att jag till och med kunde hitta dit själv. Och varje kväll så lyckades vi på något sätt att hamna mitt emot varandra och varje kväll så mötte hans ögon mina. Vi hade inte sagt ett ord till varandra, trots att vi umgåtts med samma gäng i snart två veckor.

Han satt med gitarren i famnen som vanligt och sjöng tyst för sig själv. Det var som om hans röst försvann med vågornas smekningar och det enda som avslöjade att han sjöng var hans mun som sakta rörde sig. Jag fick en armbåge i sidan av Josefin som påpekade att min marshmallow antagligen inte skulle vara så god längre med tanke på det svarta lagret som omgav den för tillfället. I ett försök att bli av med min kolklump så brände jag mig såklart på kuppen. Jag muttrade lite och spatserade sen ner mot vatten för att svalka av mina fingrar som sved rätt bra. När smärtan lugnat sig så satte jag mig ner i sanden och det slog mig hur vackert det faktiskt var runt omkring mig. Solen kanske hade gått ner, men himlen lyste fortfarande upp jorden med sitt skimmer. Vågorna lekte fram över sanden, kämpade för att komma så lång upp som möjligt för att sedan smyga sig tillbaka. Klipporna var fortfarande varma från den varma dagen som nu passerat. Jag kunde inte göra annat än att blunda och låta den svala vinden smeka min hud. Tydligen försvann även allt vad tidsuppfattning heter, för plötsligt upptäckte jag att jag var alldeles ensam. Förutom Oskar.

Jag reste på mig, borstade av så mycket sand jag kunde och slog mig sedan ner mittemot honom. Där jag hörde hemma. Han kastade inte så mycket som en blick på mig. Det var som om han var i sin egna värld, en värld som tillhörde honom och ingen annan. Så jag lät honom stanna där. Jag vet inte hur länge vi satt där, han lekte med toner och ord, och jag satt och studerade honom.

Plötsligt slutade han och vi yttrade våra första, men inte sista, ord till varandra.

- Pauline. Eller hur?
- Ja.

Han mötte äntligen min blick och jag kände hur våra ögon på något sätt brände fast i varandra. Jag ville inte stirra på honom, samtidigt som jag inte kunde låta bli. Det var nånting med dom där ögonen.

Till slut drog han bort blicken, tog gitarren i handen och gick fram till mig. Han la sin varma hand under min haka, kollade in i mina ögon och sa:

- Det var trevligt att träffa dig.

Han log mot mig samtidigt som han lät fingertopparna smeka min hud innan han gick och lämnade mig kvar.

Om jag ska vara helt ärligt så tror jag att mitt hjärta stannade en sekund. Eller två.





GENOM ELD. (1)


Jag såg honom första gången när han slängde tisdagens tidning på vår gård. Tidningen landade med en förvånande precision precis framför mina fötter och jag gissade att detta inte var första gången han delade ut tidningarna. När han mötte min blick log han lite snett och fortsatte sen att trumma med händerna på cykelstyret till musiken som gick från hans hörlurar och rakt ut i hans kropp. Där stod jag, iklädd ett musse pigg-nattlinne och med tidningen i ena handen. Och precis så började sommaren jag lovat mig själv att aldrig glömma.

Det blev fredag och vi hamnade på en strand någonstans. Det var andra gången jag var på vårat sommarställe så mitt lokalsinne var inte att räkna med. Men Josefin tvekade inte en sekund och så satt vi där, runt en lägereld precis när solen kastade sin sista blick på oss. Josefin hade en genomgång och berättade vilka alla var. Felicia, Emilia, Eric, Hanna, Sebastian och Fredrik. Dom frågade lite om mig, ville veta vem jag var. Mina svar var inte precis långa, för mycket som inte bör berättas, och till slut kom dom in på vilken musik jag lyssnade på och så startade en vild diskussion om vilka som var dom bästa liveartisterna. Jag lyssnade med halvt öra på Felicia vars armar flög och nästan knockade Sebastian på kuppen i sitt försök att övertala Eric att Kent utan tvekan tog det svenska rekordet i att vara bäst live. Jag mindes när jag såg Kent förra sommaren, dom hade inlett med Utan dina andetag och tagit mig med storm. Jag skulle precis berätta om det när en röst bakom mig fångade min uppmärksamhet.

- Bättre sent än aldrig, eller vad är det man brukar säga?

Han hade chokladmörkt hår som stod lite åt alla håll och i handen höll han en gitarr. Han slog sig ner mellan Hanna och Fredrik och började dra fingrarna längs gitarren. Som om han väntat en evighet på att äntligen få spela. Han började spela en melodi som ingen av oss kände igen innan han övergick till vår kära Winnerbäck. Vi sjöng med samtidigt som ingen riktigt ville överrösta gitarren. Själv var jag helt fängslad. Hans mörkbruna, nästan lite för djupa ögon mötte mina och stannade där. Jag höll kvar blicken så länge jag vågade innan mina kinder blev varma och jag tänkte att jag i alla fall inte hade nattlinne på mig den här gången.

- Han heter Oskar, viskade Josefin i mitt öra.

Oskar. Jag lät läpparna smaka på namnet, lät huden känna musiken som omslöt mig och såg hur ett par fingrar dansade över en gitarr.





EKANDE TRAPPSTEG, HON. (4)


Jag sa hejdå till Freja med ett löfte om att jag bara hade huvudvärk och behövde vila. Med lätta steg gick jag fram till bilen och jag kunde inte förneka hur skönt det skulle bli att få komma hem. Jag satte mig i bilen, drog ett djupt andetag och tog fram en liten spegel ur min väska. Den blåa linsen var nära på att bränna sönder mitt öga. Så jag tog ut den och hoppades att jag inte skulle kolla någon i ögonen idag, eller rättare sagt att ingen skulle kolla mig i ögonen. Iallafall inte du. Så jag bestämde mig för att inte chansa utan gasade för att komma iväg direkt.

Och självklart så hamnar jag mitt framför dig. Jag stelnar till en sekund innan jag rycker till. Men en sekund var allt du behövde. Du hade sett mig rakt i ögonen. Ditt ansiktsuttryck var allt jag behövde för att förstå att du sett, så jag åkte iväg så fort jag kunde i hopp om att du skulle tro att du sett fel.

På vägen hem så satt jag och bad till Gud för att du inte hade sett. För första gången bad jag till en gud. En gud jag inte trodde fanns. För jag visste att du skulle lista ut allt om du sett mina ögon. Och ja, för första gången var jag rädd. Jag var ensam i mitt slag, så vitt jag visste, så jag hade ingen att be om råd. Förutom Gud. Bara den lilla detaljen att han inte kunde svara.

Jag vet inte hur jag kom hem. Men helt plötsligt stod jag där på uppfarten, med huvudet någon annanstans. Jag gick inte med lätta steg, utan närmast stapplade fram till dörren. Min kära mor var inte hemma än, men när hon väl kom hem så kunde jag förutspå vad som kunde hända. Så jag tog tag om den nyinköpta whiskeyflaskan och hällde sakta ut allt innehåll i diskhon. Sedan styrde jag mina steg till mitt rum, la mig på sängen och vred upp volymen i min ipod till den grad att jag knappt hörde mina egna tankar. Men trots det så hörde jag hur mamma några timmar senare svor en våning nedanför över den tomma flaskan. Jag hörde hur hon gick till vasskåpet till sin gömma, som hon trodde att jag inte kände till.

Jag öppnade ögonen och gick fram till spegeln som stod lutad mot ena väggen. Jag synade mig själv nerifrån och upp, och tog sedan ett steg framåt. Jag stirrade in i mina egna ögon. Ett blått och ett grönt. Jag gick vidare till fönstret höjde mitt ansikte mot himlen. Den hade varit svart som natten om det inte vore för dom tusentals små stjärnorna och månen som lyste upp marken. Månen fångade min blick och jag slöt sakta mina ögon.

Det var snart fullmåne.

 

 

 


EKANDE TRAPPSTEG, HON. (3)


Så fort jag såg dina ögon, som var starkt gröna, så förstod jag direkt. Du var inte som alla andra. Om mina aningar stämde så var du mer lik mig än vad du visste för tillfället. Så jag tog min chans när du blivit knockad och smet ut ur salen. Det slog mig, att jag nu skulle bli tvungen att göra allt för att du inte skulle upptäcka det jag nyss upptäckt.

Mitt namn är Paulina Svensson (originellt, jag vet). Jag är tjejen som killarna vänder sig om efter för att ta en extra titt. Jag är tjejen som har bäst betyg. Jag är tjejen som kan vara naturlig i vilket sällskap som helst. Med andra ord, jag är hon som alla tjejer antingen hatar eller älskar. Alternativt både och. Hannah och Freja var dom två som alltid fanns vid min sida, varje dag. Men inte ens dom visste om min hemlighet.

Skolklockan ringde, så jag ökade farten och närmast flöt fram till naturkunskapen. Där jag stannade utanför dörren till klassrummet. Tänk om du var där inne? Hur skulle jag kunna undvika dig i ett litet, instängt klassrum? Men å andra sidan, hade jag ens ett val? Så jag drog helt enkelt ett djupt andetag, rättade till en hårslinga som kittlade min kind och steg över tröskeln. Men du var inte där. Lättnaden fick mig att le tills jag trodde att kinderna skulle spricka och jag slog mig ner bredvid Freja.

- Ojdå, får man fråga varför du är så glad?, sa hon och liksom glittrade med ögonen som bara hon kan.

- Det är en bra dag helt enkelt.

Men lika snabbt som mitt leende byggts upp, så föll det isär igen. Hade du gått hem på grund av smällen, eller på grund av mig? Rädslan fick min hud att sakta knottras. Tänk om du visste? Jag försökte skaka av mig den obehagliga känslan och återgick till naturkunskapen. Det var säkert inget att oroa sig för. Men trots det fanns en liten, liten klump i halsen kvar.

För mycket står på spel.

 


EKANDE TRAPPSTEG, HAN. (2)


Vem sa att basket inte kunde vara farligt? Eller rättare sagt, att spela cool inte var farligt. I samma stund som vi fått ögonkontakt kom en pass i full fart och tyvärr var mitt huvud i vägen. När jag öppnade ögonen igen så var det första jag såg ett par suddiga ansikten som stod lutande över mig. Det andra jag upptäckte var mitt dunkande huvud.

- Rasmus? Hur känns det? Vi borde ta dig till en läkare.

När jag insåg vad vår idrottslärare sa, skakade jag frenetiskt på huvudet. Men insåg snabbt att det gjorde ont så jag nöjde mig med att svara att jag mådde bra och att ingen läkare behövdes. Jag ställde mig fort upp, alldeles för fort, och för ett ögonblick så svartnade det för ögonen igen. Men jag lyckades ta mig ut ur salen samtidigt som jag kände allas blickar mot min rygg. Du däremot hade försvunnit under den korta tid jag varit borta.

En sak var iallafall säker, jag hade klart gjort ett intryck på min första skoldag.

Jag bestämde mig för att skippa resten av dagen för att åka hem och bara, ja, bara. Jag skyllde på huvudet och lyckades komma undan. Påväg till bilen gjorde jag samma sak som imorse, gick med ansiktet neråt. Väl inne i bilen så vred jag upp radion så högt högtalarna orkade. Tonerna av Glasvegas-Geraldine ekade när jag startade bilen, gasade och därefter tvärnitade. Våra bilar stod med fronten mot varandra och om jag bromsat nån sekund senare så hade vi krockat. Mitt hjärta hade stannat ett tag, eller ja, det är väl det hjärtan brukar göra? Jag drog ett djupt andetag och kollade upp för att se din reaktion. Vilket knappast var det första jag lade märke till, dina ögon var blodröda. Jag blinkade och ruskade på huvudet i tron att jag inbillade mig. Men när jag kollade upp igen så var du redan påväg. Ja, jag hade nog inbillat mig. Så jag fortsatte min tur hem och väl framme låg jag i min säng i flera timmar, tänkandes på dig. Dumt nog.

Det hade gått illa förra gången, så varför var jag påväg att göra samma misstag igen? När jag visste hur det kunde gå. Men jag kunde inte hindra mig. Och när jag var på väg att sova, visste jag att så fort jag stängde ögonen,

så skulle drömmarna börja igen.

 

 

 


EKANDE TRAPPSTEG, HAN. (1)


Jag satt kvar i bilen en lång stund. Drog ett par djupa andetag och öppnade dörren. Solen gjorde mig blind och jag fick kisa för att kunna se vart jag skulle. Två tjejer passerade och synade mig uppifrån och ner. Blickarna fick en svag rodnad att sprida sig på mina kinder. Förhoppningsvis skulle ingen se det när jag sakta sänkte mitt ansikte i hopp om att ingen skulle lägga märke till mig. Jag stapplade fram över asfalten och lyckades till slut hitta vägen från skolans parkering till receptionen. En gammal kvinna satt bakom bordet, väldigt lik en biblotekarie.

- Hej, jag är Rasmus Andersson.

Trots mitt vanliga namn så var jag tydligen väntad. Kvinnan nickade till med huvudet och gav mig ett schema samt förklarade hur jag skulle hitta runt i skolan.

Jag virrade runt i skolan i en kvart innan jag lyckades hitta till mattesalen. Skönt, fem minuter sen första lektionen, första skoldagen. Jag öppnade dörren och lyckades snubbla på tröskeln, men jag hade en gnutta tur och slapp börja dagen med att hamna på golvet. Dock hörde jag kvävda skratt bland borden till vänster om mig. Läraren skonade mig och visade mig till en plats, vid ett tomt bord. Jag kände mig utstirrad men försökte utstråla självsäkerhet, även om mina händer darrade om jag inte höll dom hårt knutna. Läraren ägnade hela lektionen till att gå igenom hela terminens schema. Efter lektionen kom en lång kille med mörkt hår fram till mig. Han presenterade sig som Oskar och verkade vara en som är lätt att vara omkring. Och mina gissningar var rätt. Vi kom fram till att vi även hade idrott tillsammans och han pratade glatt och entusiastiskt när vi gick. Han hann förklara nästan allt om hockey, som tydligen var något av en religion i denna stad.

Vi kom in i idrottssalen och trots att det var första skoldagen för terminen så körde vi igång direkt med basket. Jag kunde inte fått en bättre start. Jag kanske inte var den längsta av killarna, men hemma i Los Angeles hade jag fått mer än ett pris för min teknik på planen. Trots att jag tog det lite lugnare än vanligt så lärde sig alla snart att om man själv inte ville göra en insats så var det bara att passa mig. På planen var allting lugnt, mitt huvud tömdes på allting annat än själva spelet. Basketplanen var min fristad.

Trodde jag iallafall, ända tills hon dök upp. Jag hade precis lyckats göra så mitt lag tog ledningen och när killarna gav mig några dunkar i ryggen så såg jag henne. Hon satt på läktaren och skrattade åt nånting hennes vän sagt. Hon var inte en av dom som är otroligt vackra när dom skrattar. Hela hennes ansikte var ihopskrynklat och jag såg att hon torkade bort tårar från ögonen. Men hennes skratt ekade och det kändes helhjärtat. Jag kände att jag log och var nära på att skratta när hon plötsligt fångade min blick och såg mig rakt i ögonen. Jag kände mig påkommen men log självsäkert tillbaka. En del av mig ville se hennes reaktion,

när det plötsligt blev svart.





Tidigare inlägg
RSS 2.0